Blooming Friday: Ett andra liv / A Second Life

Ibland får man till det. Det händer att man gör rätt. Man står där som ett stolt barn. Titta, kan själv. Mer av tur och lyckade omständigheter antagligen – skicklighet har man några svettiga, staplande år kvar till. Jag räknar inte med att ni minns den, men i slutet på mars (ni vet då, innan livet återvände), skrev jag om en ämlig klematis, 'Mrs Cholmondeley', jag hade hängande (i dess djupaste, mest tragiska mening) över en spaljé. Det blev stora saxen den gången, bära eller brista. Det bar. Ska snabbt säga att själva skotten dog – jag satte dem i vatten, det var ingen höjdare (Anja lärde mig sedan att man förökar klematis med s k avläggare). De tre stumparna däremot, de ur jorden uppgivet spretande, som om frun med sina sista krafter sträckte sig efter den eviga himlen, höll bara andan, skulle det visa sig. Dessa till oigenkännlighet förvridna tampar bestämde sig efter några veckor att tacka för behandlingen och skjuta skott. Vi utbyter blickar varje gång jag passerar, nu vräker hon vällustigt ut sig över halva spaljén, med friska blad hela vägen från jordytan och upp, och massor av blommor. Blinkar åt mig varje gång.

Sometimes you do the right thing. Probably just out of mere chance and lucky circumstances. Last spring I wrote about a Clematis, 'Mrs Cholmondeley', hanging (in its saddest meaning) over a trellis. The big scissors did their job… The three stumps, listlessly protruding from the ground, held their breath, and started sprouting just a few weeks later. We exchange glances every time I walk past. Now, it’s voluptuously covering half the trellis, fresh leaves from the ground and all the way up, loads of flowers. Winks at me every time.