Gotländsk färglära / Colourful Island

(English summary at the end of the post)

Historisk sten, plåtnostalgi och ett sinne för enkla men effektiva arangemang. Lägg därtill modet att framhäva bara några få färger, så är man rätt nära hemligheten bakom Visbys blomsterfägring (som avspeglar sig både i privata trädgårdar och butikers trottoarskyltning – aldrig är kommersialism mer charmig, och det säger jag utan ironi). Ja, sedan har de ju en trädgårdsruin på världsarvslistan också, vilken ger en viss tyngd i fonden. Att de dessutom begåvats med en himmel just så knallblå – och tillika katter, just så välplacerade, får man som fastlänning stå ut med, och låta gränderna föra en till den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Det finns inte en ful gata innanför murarna. Inte ett anskrämligt hus. Till och med Ica framstår som en gemytlig lanthandel, och solen över trottoarbaren vid Stora Torget går aldrig ned. Suck.

Det visuella uttrycket på gotländska landsbygden är en variation på ett liknande tema, samma fast annorlunda, men inte ett skvatt sämre. Dikesrenarna är målade i breda penseldrag av rött, blått och vitt. Som i vallmo, blåeld och vitt fluff på stjälk (den senare inväntar sitt latinska namn, eller månne en initierad bloggläsares protest). Inget annat, åtminstone inte så här i slutet på juni, när vi är där.

Inlandet är lummigare än jag mindes, och det är först när vi kommer ut på västra Fårö som den karghet jag associerar med Gotland kommer i spel. Notera det våghalsiga gräset som ger Langhammars stenstod ett fräckt snagg! Mindre dumdristiga är de vilda, rosa miniatyrblommorna som tappert klänger sig fast – till synes helt utan jord – bland skarpa stenar på marknivå vid Digerhuvud.

Gotlänningar! Ni är lyckliga!

Beautiful, historic stone, sheet metal nostalgia, and the courage of emphasising just a few colours may be the secret to the blooming beauty of Visby, the Medieval town on the island of Gotland, in the Baltic, just outside the Swedish coastline. The town is on the World Heritage list, so, as garden ruins go, the 13th C town wall give some weight in the background.

The visual impact of the island’s countryside is similar. The ditchbanks painted with broad strokes of red, blue and white. As in wild poppy, blueweed and white fluff on stalks (the latter awaiting its Latin name, or perhaps a blog reader protest). The inland is lush, but the north west part is incredibly barren and rocky. Note the madcap grass, giving the limestone formation a cool crew cut! Less daring, were the miniature pink flowers, clinging on to what seemed to be soil-less, bare rock at ground level.