Blooming Friday: Ett andra liv / A Second Life

Ibland får man till det. Det händer att man gör rätt. Man står där som ett stolt barn. Titta, kan själv. Mer av tur och lyckade omständigheter antagligen – skicklighet har man några svettiga, staplande år kvar till. Jag räknar inte med att ni minns den, men i slutet på mars (ni vet då, innan livet återvände), skrev jag om en ämlig klematis, 'Mrs Cholmondeley', jag hade hängande (i dess djupaste, mest tragiska mening) över en spaljé. Det blev stora saxen den gången, bära eller brista. Det bar. Ska snabbt säga att själva skotten dog – jag satte dem i vatten, det var ingen höjdare (Anja lärde mig sedan att man förökar klematis med s k avläggare). De tre stumparna däremot, de ur jorden uppgivet spretande, som om frun med sina sista krafter sträckte sig efter den eviga himlen, höll bara andan, skulle det visa sig. Dessa till oigenkännlighet förvridna tampar bestämde sig efter några veckor att tacka för behandlingen och skjuta skott. Vi utbyter blickar varje gång jag passerar, nu vräker hon vällustigt ut sig över halva spaljén, med friska blad hela vägen från jordytan och upp, och massor av blommor. Blinkar åt mig varje gång.

Sometimes you do the right thing. Probably just out of mere chance and lucky circumstances. Last spring I wrote about a Clematis, 'Mrs Cholmondeley', hanging (in its saddest meaning) over a trellis. The big scissors did their job… The three stumps, listlessly protruding from the ground, held their breath, and started sprouting just a few weeks later. We exchange glances every time I walk past. Now, it’s voluptuously covering half the trellis, fresh leaves from the ground and all the way up, loads of flowers. Winks at me every time.

Blooming Friday: Rostfritt / Stainless

(English summary at the end of post)

Jag ville ha lite höjd, något ståtligt i denna platta trädgård. En ljuv blå, kanske lila, fanns i tanken. Riddarsporre? Lupin? Björnkloört? De två första fick jag efter lite efterforskningar dessvärre raskt avskriva – jag har en gång för alla bestämt mig för att undvika (även när det är de mest underbara) blommor som också faller sniglar på läppen (mer energiska ringmuskler får man leta efter). Det är för deprimerande med söndertuggat bladverk, helt enkelt. Den tredje, Björnkloörten, Acanthus Mollis, planterade jag två av förra hösten, och det var det sista jag såg av dem.

Ett par Stormhattar, Aconitum ’Stainless Steel’, som jag inte kände till egentligen (men som verkade klara molusk-testet), satte jag mest på ren chansning och hade inga större förhoppningar om. Det var förstås de som tog mig med storm (inser att jag skrev det utan att tänka – nu får namnet sin förklaring!). Jag är numera nybliven, fanatisk vän av dessa munkkapuschonger, som de heter på engelska (Monkshood). ”Rostfria” vet jag inte om de är, men färgen faller jag raklång för ändå – något som blommorna också gjort dessvärre, de var inte fullt så vindtåliga som namnet antyder (staka när de är små, vet jag nu!).

I wanted some height, something proud in this flatness of a garden. A lovely blue, or purple, added to that. Delphinium? Lupin? Acanthus Mollis? I tried the latter, planted a couple of them last autumn, and haven’t seen them since.

Two Monkshoods, Aconitum ’Stailess Steel’, I planted without particular hopes, but of course, they were the ones that overwhelmed me. These days, I am a fanatic Monkshood friend. The blue knocks me to the ground – along with the plants unfortunately, they haven’t showed to be wind resistant (stake when young, I know now!).

Blooming Friday: Hett / Hot

(English summary at the end of post)

Här tror man att man har ett lager vanlig trädgårdsmylla i ett bara småljummet hörn av världen. Men ibland slår det lågor ur rabatterna. Denna röda elegant är inte bara hetlevrat eldig utan också smått exotisk, åtminstone i mina ögon. Namnet är Crocosmia ’Lucifer’. Det är ett tillnamn som får en att undra om marken under fötterna är både djupare och varmare än som kan anas från ovan…

Perennen, som är en lökväxt (med oproportionerligt liten lök i förhållande till den imponerande höjden och stjälkstyrkan i den färdiga plantan, kan tilläggas), kom i arv med husköpet, fast då som en ensam, vek stängel på helt fel plats. Jag vill inte påstå att jag har någon vidare relation med underjorden, men jag kan härmed meddela att också de mörka makterna tycks uppskatta att bli sedda, förstådda och gullade med…

You thought you had just a layer of ordinary garden soil in a fairly mild corner of the world. But sometimes, there’s fire in the flower beds, and you wonder just how deep, and just how hot, it is down there... This red, elegant perennial is called Crocosmia ’Lucifer’. Intitally inherited from previous owners as a stand alone weak stalk, you can see now, that also the powers of the darkness seem to appreciate a little TLC…

Gotländsk färglära / Colourful Island

(English summary at the end of the post)

Historisk sten, plåtnostalgi och ett sinne för enkla men effektiva arangemang. Lägg därtill modet att framhäva bara några få färger, så är man rätt nära hemligheten bakom Visbys blomsterfägring (som avspeglar sig både i privata trädgårdar och butikers trottoarskyltning – aldrig är kommersialism mer charmig, och det säger jag utan ironi). Ja, sedan har de ju en trädgårdsruin på världsarvslistan också, vilken ger en viss tyngd i fonden. Att de dessutom begåvats med en himmel just så knallblå – och tillika katter, just så välplacerade, får man som fastlänning stå ut med, och låta gränderna föra en till den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Det finns inte en ful gata innanför murarna. Inte ett anskrämligt hus. Till och med Ica framstår som en gemytlig lanthandel, och solen över trottoarbaren vid Stora Torget går aldrig ned. Suck.

Det visuella uttrycket på gotländska landsbygden är en variation på ett liknande tema, samma fast annorlunda, men inte ett skvatt sämre. Dikesrenarna är målade i breda penseldrag av rött, blått och vitt. Som i vallmo, blåeld och vitt fluff på stjälk (den senare inväntar sitt latinska namn, eller månne en initierad bloggläsares protest). Inget annat, åtminstone inte så här i slutet på juni, när vi är där.

Inlandet är lummigare än jag mindes, och det är först när vi kommer ut på västra Fårö som den karghet jag associerar med Gotland kommer i spel. Notera det våghalsiga gräset som ger Langhammars stenstod ett fräckt snagg! Mindre dumdristiga är de vilda, rosa miniatyrblommorna som tappert klänger sig fast – till synes helt utan jord – bland skarpa stenar på marknivå vid Digerhuvud.

Gotlänningar! Ni är lyckliga!

Beautiful, historic stone, sheet metal nostalgia, and the courage of emphasising just a few colours may be the secret to the blooming beauty of Visby, the Medieval town on the island of Gotland, in the Baltic, just outside the Swedish coastline. The town is on the World Heritage list, so, as garden ruins go, the 13th C town wall give some weight in the background.

The visual impact of the island’s countryside is similar. The ditchbanks painted with broad strokes of red, blue and white. As in wild poppy, blueweed and white fluff on stalks (the latter awaiting its Latin name, or perhaps a blog reader protest). The inland is lush, but the north west part is incredibly barren and rocky. Note the madcap grass, giving the limestone formation a cool crew cut! Less daring, were the miniature pink flowers, clinging on to what seemed to be soil-less, bare rock at ground level.

Blooming Friday: Att dofta eller inte dofta / To smell or not to smell

(English summary at the end of the post)

Det ligger ett minne av en svensk sommarnattsdoft lagrad i hjärnbarken. Jag skriver ett minne, för själva doften har tunnats ut, förflyktigats och sedermera helt försvunnit – rå är tiden. Ändå är upplevelsen av doften en så tydlig hågkomst. Det är kaprifol jag tänker på, hur den fyller en blåtonad sommarskymning.

Kaprifol-lös levde jag så, åren gick. När jag trasslat ut två övervuxna nystan av klängerväxter här i min engelska trädgård, förstod jag att de är två varianter av just Kaprifol. Lycka. Blott kortvarig. Kan ni förstå, dessa doftar inte alls! Kan ni förstå, att man planterar stumma kaprifoler?

Den ena är inte ens vacker (förkrympta, brungula blomställningar). Fast nåja, den andra är ju rätt elegant att se på, de läckra, illröda, modernistiska knoppkorgarna. Och utslagna, i tre färger och intrikat form.

There is a lingering memory of a Swedish summer night’s scent, deep in my brain. I write memory, since the actual scent has been diluted, and is now completely lost – harsh is time. Still, the feeling of the scent is an immensely clear reminiscence. I’m thinking of Honeysuckle, how it fills a blue-tinted summer dusk.

Honeysuckle-less I lived, years passed. When I detangled two over-grown messes of climbers, here, in my new English garden, I realised they were two varieties of Honeysuckle. Happiness. Very brief. They don’t smell at all! Why plant non-smelly Honeysuckles? One of them isn’t even pretty (dwarfed, brownish yellow flowers). But all right, the other one is quite elegant, visually, from the red hot, modernist bud baskets, to the opened flowers, intricately designed, boasting three colours.