Fröken Slätstruken / Miss Mediocre

Vad hjälplös man blir när internet ramlar ihop. Missade Blooming Friday, vilket grämer mig – men det får bli en lite udda iris så här på lördagen istället!

Nu kommer hon fram, när de andra gjort sorti. Diskret slår hon ut, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det gör man inte, när man är de störtsnygga iris-pinglornas alldagliga syster. Lite vek i garnityret och med en gråaktig ton i de matt gula (eller blå) blombladen. Liksom många andra skuggexistenser i bakvattnet av framlyftna skönheter, har någon slängt åt henne ett nedrigt namn. Stinking Iris får hon stå ut med att bli kallad i det här landet. Och det, trots att hon är garanterat säker under armarna och inte doftar ett skvatt. Jag är inte tillräckligt skolad, men hoppas att latinet, Iris foetidissima, gör henne större rättvisa. Själv tycker jag hon är elegant och färgen en sofistikerad gul, vilket minsann inte alltid är fallet med den kulören.

Och skrattar bäst som skrattar sist. När de eleganta syskonen slokar, vissnar och dör, står Foetidissimas gröna blad stolt kvar över hela vintern, och med blomhuvudena förvandlade till klasar av knallröda bär, dessutom.

Now, it’s her time, when the others have dropped out. Discreetly she opens, without too much fuss. You just don’t, when you’re the dull sister of the drop-dead-gorgeous irises. The garniture a little weak, even a touch of grey in the bleak yellow (or blue) petals. And just as with so many other shadow individuals in the wake of elevated beauties, someone’s dumped her with a shameful name. Stinking iris, is what she has to live with in this country. And that, without smelling at all. I’m not sufficiently educated, but hope the Latin, Iris foetidissima, does her better justice.

But she laughs best who laughs longest. When those elegant siblings wither and die, Foetidissima’s gree leaves stand tall all winter, and with the flower head transformed into clusters of bright red berries.