Tuesday, 2 June 2009

Muskulös Hortikultur / Muscular Horticulture

(English summary at the end of the post)

Anja i Gunnilse, har skapat ett eget berg, ett miniatyrrike av alpiner – några når inte högre över havet än tre centimeter. En täppa med innerliga, men lågmälda gester. Jag kommer att tänka på hennes tankar om att odla dem när jag vandrar runt i den engelska mastodontträdgården med det lustigt svenskklingande namnet Nymans. Förvisso börjar man modest, så där alldeles innanför entrégrindarna (kanske för att inte brutalvälkomna nyanlända gäster), med ett uns kortväxta nävor i blått, Geranium himalayense ’Gravetye’, och en och annan clarkei ’Kashmir White’. Men subtiliteten är kortvarig, därefter är det mer rejäla plantor och arrangemang som gäller. Och kanske, i en trädgård av den här storleken, behövs måhända den bredaste penseln för att skapa proportion mellan planteringar och trädgårdsrum, de senare stora som inte bara en, utan en samling ordinära fotbollsplaner.

Inledningsvis ränner man rakt in i en version av den klassiska engelska ”summer border” – alltså en ”sommarrabatt” – här i tvillingversion, var och en kanske 3 meter bred, spikrakt lagda med en autostrada till trädgårdsgång mellan dem. En transportsträcka på väg till godset, men med visuella hinder för den finkänslige på vägen. Själv tog det mig två timmar att tillryggalägga de, i detta fall, 70 metrarna av dubbla ansamlingar perenner. Men så blev det en del bilder på vägen, och utan att böja särskilt mycket på knäna – få arter är lägre än metern. Här svajar Cirsium rivulare Atropurpureums karmosinröda punkskallar, och Persicaria bistorta med sina rosa flaskborstar. Ett återkommande tema är grupperingar av Iris Siberica (som av en händelse är precis desamma jag har i min trädgård, presenterade i förra inlägget). Men dessa tämligen resliga blommor ska strax kännas anspråkslösa, det här är rabatter med mer muskler än så. Och, undrar man, rentav en dos hortikulturella, anabola steroider.

Papaver orientale 'Aglajal' är ämbar av lysande rött, kanske fem storlekar över en vanlig bonnvallmos nätta skål.

Pionen 'Souvenir de Maxime Cornu's blommor är stora som pastatallrikar. Upp ur en matta av lammöron forcerar sig Allium ’Gladiator’ med blomställningar inte mycket mindre än människohuvuden. Plantan är steril och – den uppenbarligen på annat sätt framdrivna – knoppen är knytnävsstor på en stjälk fetare än mitt långfinger. Den står rigid i eftermiddagsbrisen, vad annars.

De gigantiska Iris ’Bronze Bird’ och ’Swazi Princess’ imponerar och oroar i samma andetag. De är mäktiga, utsökta, ja, hela rabatten är suveränt komponerad och inget mindre än enormt stilig. Men det svider lite i de begeistrade ögonen, det är något som inte stämmer. Konstiga tankar börja surra – borde vi ha muterade insekter som matchar?

Har man inte fått sina världsliga proportioner justerade efter en sådan promenad, kan man vara säker på att man känner sig liten när man passerar igenom öppningen i den fem meter höga, minutiöst klippta häcken till nästa trädgårdssal, och finner sig bortkollrad bland järnekar, klippta till sex-sju meter höga, perfekta cylindrar.


Ytterligare bortom finns bland mycket annat en generöst tilltagen rosenträdgård (med t ex Madam Isaac Pereire), och en muromgärdad köksträdgård att gå vilse i.

Längst bort på ägorna lever trädgårdens historia tydligare – ett gammaldags parti med ljung och rhododenron, helt utan sommarrabattens bombastiska flärd, men med elegans och känslighet, njutbar också så här i fel säsong. Och bara i England anlägger man en gräsmatta enbart ämnad för kricket – Nymans flankeras av en kanske 40 meter lång pergola, förföriskt draperad i vit och blå Wisteria sinensis. En lätt parfymerad vandring just innan eftermiddagen övergår i tidig kväll.


The word mastodon comes to mind when I step into Nymans, the National Trust garden. After a modest start with clusters of short, blue Cranebills, Geranium himalayense ’Gravetye’, and the odd clarkei ’Kashmir White’, Subtlety is swopped for Size, both in spaces and plants. Fair enough, maybe. In a garden of these dimensions, the broadest brush may be the necessary tool to create balance between planting and garden rooms, the latter in this case large as several football grounds.

For starters, you run into a twin version of the classic English summer border, each approximately 3 metres wide. A straight road to the mansion, with visual obstacles for the sensitive eye on the way. Myself, needed two hours to cover the 70 metres of assembled perennials. That was with photography on the way, an without too much bending of my knees – few varieties are shorter than a metre.

Here are the crimson punk hairdos of
Cirsium rivulare Atropurpureums, the pink bottlebrushes of Persicaria bistorta. A recurrent theme is groups of Iris Siberica (of the very same variety I presented from our garden in the previous post). But these rather tall flowers will soon appear modest, this flowerbed has more muscles than that. And, one can’t help wondering, a little help from horticultural steroids.

Papaver orientale ’Agalaj’ is a pond of red, five sizes above the common poppy. Paeonia Souvenir de Maxime Cornu’s flowers are like pasta plates. And forcing up through a carpet of Lamb’s Ears, are Allium ’Goliat’s, whose heads are not much smaller than humans. The bud is the size of a fist, on a stalk which is thicker than my index finger.

The gigantic
Irises ’Bronze Bird’ and ’Swazi Princess’ are at the same time imposing and worrying. They are grandiose, marvellous, well, the entire border is no less than brilliantly composed. But there is something wrong here, weird thoughts start buzzing. Should we have mutated insects to match, to scale?

If your sense of worldly proportions weren’t distorted after that walk, be sure to feel little once you enter through the 5 metre clipped hedge, and into a garden hall of 6-7 metre high hollys, pruned to perfect cylinders.

Beyond are both a generous rose garden (with Madam Isaac Pereire among others), a kitchen garden to get lost in, a lovely old-fashioned heather garden, enjoyable also off season, like this. Furthest away is a cricket lawn with adjacent Wisteria-clad pergola. A lightly fragrant walk just as the sun starts descending.



10 comments:

Tant Grön said...

Vilket ställe! Ja, i England kan man ta i så man nästan spricker, om man bara vill. Vi har ju inte riktigt den traditionen här hemma. Och egentligen inte förutsättningarna heller. Pioner, visst, men monsterpioner? Naäeee...Jag såg de största dahliablommor jag någonsin skådat i trädgården till ett engelskt landsbygdshotell för några år sedan. Nästan som pizzatallrikar,som du säger, fast som tur var rätt så nedtonade i färgen, lite pastelligt rosavita. Och de var faktiskt vackra.
Men Nymans ser imponerande ut på många sätt, i alla fall på deras hemsida. Ruiner, duvslag, och gigantiska kamelior om vintern.
Det är kanske värt att ta med i rutten den gången jag verkligen lyckas ta mig till Sissinghurst...
Förresten gillar jag din tanke om matchande insekter, den är faktiskt värd att grubbla på!

Ruben said...

Den trädgården skulle jag vilja se. Låter som en annorlunda trädgård. Är förtjust i stora växter, med måtta får jag väl tillägga. Buskpionernas blommor kan bli i största laget för att vara vackra, och Blomman för dagen är faktiskt vackrast med normala blommor, inte de framkorsade jättarna som bara blåser sönder. Lagom är bäst, säger jag så svensk jag är ;-) /Ruben

Glädjekällan said...

Populärmusik - men för trädgården?
Ju större desto enklare att se och uppfatta. Helt utan ansträngning så någon uppmärksamhet behövs inte.
Men England har ju sina 'störst' tävlingar.
En ständig jakt på nyheter, gärna med stora spektakulära blommor bidrar vi väl till, lite till mans, vi som gillar växter.
Just nu väntar jag på att mina stora amerikanska irisar skall slå ut, lite vulgära, men bara lite :-)
Bilden med blåregnet - vackert...
Ha det gott
Birgitta

Sylvia (England) said...

Camellia, a lovely summary of the garden, I haven't been there yet! I like your honest opinion, to often we look, we say lovely but don't really look at what works, what doesn't and get good ideas for our own garden. Brilliant, thank you.

Best wishes Sylvia

Ingela said...

Så fint, din beskrivning gör att man förstår precis hur man kan fastna någonstans och inte hinna igenom för att titta på allt. Är otroligt förtjust i stora blad, hostor, rodgersia m.m. men stora blommor är det än så länge bara pionerna som slinker igenom granskningen och begränsningen.

Ingela

Anja said...

Tack för denna underbara runda i den nymanska trädgården!
Så mycket det finns här i världen som jag inte ha sett - desto värdefullare att få ändå ta del av godbitar genom dina ord!/Anja

Lillebeth said...

Tack för rundvandringen. Det känns nästan som om jag varit där och stånkat en aning över de enorma växterna och avundsjukt undrat om det verkligen BARA är klimatet som skiljer eller om de gödslar som bara den. som vanligt underbara bilder och inlevelsemöjlig text.
Tyvärr måste jag berätta att det inte är jag som samlat in pionfröerna i Japan. Jag har bara sått dem!

Maria Berg said...

Vilken tur, jag kan nästan se det framför mig och känna doften.

Det är härligt att ströva omring på sådan plaster.
När jag var liten tog det mig 2 timmar att gå hem från skolan, när jag var tonåring tog det 10 minuter - samma sträcka.

Så jag förstår 2 timmar 70 meter!
/MB

En härlig dikt som är värd att läsa, för oss trädgårdtokar,
http://thanksfor2day.blogspot.com/2009/06/garden-bloggers-muse-day-june-1-2009.html,
Jane med bloggen - Thank you for 2 day

OF SPRING AND SUMMER said...

Nymans är väldigt fin. Har inte varit där på några år nu. Kanske på tiden och åka tillbaka. Ha det så bra. Ingrid

Anita said...

Vilken underbar vandring i Nymans trädgård. Din text och dina bilder är ett rent nöje att läsa. Tänk så många trädgårdar de brittiska öarna har att bjuda på. Jag har sett många vackra men det känns bara som en skrapning på ytan.

Blåregnet blev jag salig när jag såg. Har satt en enda ynka stam av blåregn. En sort som ska vara härdig upp till zon 4. Fick den på plantskolan för jag handlade så mycket annat. I drömmen så kommer den att se ut som blåregnet i Nymans. Men drömmen och verkligheten brukar ju ofta ta olika vägar. Tiden får utvisa hur det kommer att gå.

Tack i varje fall för denna sköna promenad. Kan behövas en dag som denna då nordan blåser och ena regnskuren avlöser den andra.