Ordlös Onsdag

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Diskreta höstfärger

Som ni kanske redan misstänkt besökte jag Kew Gardens i London i förra veckan. Jag såg till att välja en dag då vädret skulle vara till sin fördel. BBC hävdade bestämt att måndagen skulle bli regnig på sydkusten (där jag bor) men att London kunde räkna med solsken och behaglig temperatur. Följaktligen åkte jag sagda dag från min hemstad, badande i sol och nitton grader varmt, och ju närmare London jag kom, desto molnigare och mörkare blev det. Det ska sägas att solen i korthet tittade fram lite senare. När jag satt på tunnelbanan i London. Både på väg till Kew och tillbaka. Själva trädgården avnjöts däremot i duggregn och klassisk oktoberblåst. Jag hade tänkt plåta vackra höstlöv, men vinden, bristen på dagsljus (och det faktum att jag glömt stativet hemma) gjorde det omöjligt. Ni får tro mig på mitt ord, vi har vackert gula höstlöv här i England också. Under rådande väder fann jag mig föredra det tropiska klimatet i växthusen. Och se, är det inte en aningens höstliga nyanser i konturerna på denna Agave?

Skarp profil

Agave, Kew Gardens, London

Ett rum och trädgård

Här är mitt arbetsrum! Här kliver jag in från världen, nästan ut ur världen, in i glasad harmoni. Andningen blir lugnare. Jag älskar det här rummet; stenplattorna på golvet, de robusta och generösa trämöblerna, en djungel i maffiga krukor, evigheten upp till molnen genom glastaket. Här kan jag placera mina tankar, visioner och projekt på den rejäla granitskivan. Och när kreativiteten slår slint, reser jag mig upp och liksom smeker upp dubbeldörrarna (man får allt ta bort de där automatiska dörrsensorerna, de påminner mig smärtsamt mycket om mitt snabbköp), ut mot en minst sagt elegant trädgård (jag passar på att säga att jag gärna gör åtminstone lite av trädgårdsarbetet själv, hörrni). Sommarens turistströmmar kanske man kan lägga om så att de istället för att trycka näsan mot mitt uterum, kan bli begeistrade av bladverk och existensiell fulländning annorstädes. Det är ju bara en kort promenad till palmhuset, till exempel.

Det är bara en sak som skaver i paradiset. Det är långt till toa, min tekokare och säng (jag fnular på så sent på nätterna emmellanåt att jag till slut inte kan urskilja datorskärmen. Och då vill jag inte ha en längre resa till madrassen än att jag kan ta mig dit halvsovande).

Ja, då återstår bara att övertyga ledningen för Kew Gardens i London, att detta, deras ultimata trädgårdstempel skulle göra sig allra bäst nere på sydkusten, i vänstra hörnet av min trädgård. Jag ska inte glömma att vattna plantorna. Lovar.

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt

Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.

Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.

Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)

Höstglimt 2: När allt annat ger upp...

...tycker denna madam att det är bästa tiden på året. Hydrangea paniculata 'Grandiflora'

Höstglimt 1: Skuggspel i oktober

Fångad i den trånga trappan i bortre änden av trädgården, ger en lågt stående oktobersol ett hösttrött körsbärsblad en dramatisk skugga...eller är det ett ufo?