Bakom framsidan 2: på engelska

(det här är en direkt fortsättning på inlägget om trädgården på framsidan, på svenska)

Det är långt mer variation på trädgårdsuttrycken på framsidan i Sverige än i England. I annars betonat individualistiska England följer man en långt striktare, tungt traditionell och mer rigid (läs: klass-) mall för sin ”front garden” – personlig touch ges genom mer subtila nyansskillnader. Generellt i England ligger huset, och därmed ytterdörren, mycket närmare gatan än i Sverige (är huset från tidigt 1800-tal eller äldre, står det t o m direkt vid gatan). Som om engelsmännen är mindre tvekande inför tanken på besökare. Men det kan vara en ren illusion. Också här finns en buffert, med ett underförstått meddelande till förbipasserande och gäster. Den engelska antropologen Kate Fox anser att varje engelsman, oavsett klass, betraktar sitt hem som sin borg, och att trädgården på framsidan helt enkelt är en symbolisk vallgrav och vindbrygga. I sin bok ”Watching the English – the hidden rules of English behaviour” gör hon följande iakttagelse:

”ta en typisk, slätstruken förortsgata med de vanliga dubbla raderna av små, odefinierbara parhus eller huslängor – den typ av gata som den stora majoriteten av engelsmän bor på. Varje hus har vanligtvis en diminutiv trädgårdsplätt på framsidan, och en större grön bit på baksidan. I mer välbärgade områden är detta utrymme framför huset något större, och själva byggnaden någon meter längre bort från vägen. I mindre penningstarka områden, krymper framsidessnutten till en symbolisk liten remsa – fast det kan fortfarande finnas en grind och en minimal gång som tar dig de ett eller två stegen (över den imaginära vallgraven, min anm.) till ytterdörren”.

Därtill finns alltid ett staket eller helst en tegelmur. För där ska vara en barriär, även om den på framsidan i England alltid är låg, ofta endast knähög. Där kommer nästa funktion in – det är meningen att man ska se in utan hinder.

Också den minsta förstuträdgård har en planta i kruka eller en gnutta grönt av något slag som ett bevis för att den ändå kvalificerar sig som en ’front garden’.” Dessutom är denna lilla framsidesträdgård mer noggrant arrangerad och mer välansad än den på baksidan. Detta, säger Fox, är inte för att engelsmannen spenderar mer tid att njuta av sin trädgård på framsidan. Tvärtom, du ser aldrig någon vara där, annat än för att hålla efter den. En engelsman kan aldrig sitta där, även om det skulle finnas bra med plats för lämpliga utemöbler. Det är inte bara otänkbart att sitta, du skulle också ”betraktas som oerhört udda om du bara stod där, utan att huka dig för att rycka upp ogräs, eller böja dig ned för att trimma plantor”. Om du skulle uppehålla dig i din trädgård på framsidan utan att verka upptagen med trädgårdsarbete, skulle du bli ”misstänkt för dagdriveri av den märkligaste och värsta sorten”. Trädgården på framsidan, oavsett hur underbar den skulle kunna vara att koppla av i, är endast för att skylta med – den är till för andra att beundra och njuta av, inte de som äger den.

Däremot är staket, plank, häckar och murar runt baksidans trädgård alltid högre, så att insyn och intrång förhindras eller åtminstone försvåras. Och där är det just ingen skillnad mellan nationaliteterna.

(Läs gärna om svenska trädgårdar à la funktionalistiskt 30-tal, och hur amerikanska trädgårdar förlorade staketet på Intercontinental Gardeners blogg).

Ordlös onsdag – plask!

Fler Ordlös onsdag hittar du här och här.

Bakom framsidan 1: på svenska

Bilden: den felande länken mellan bondesamhällets bruksuppfart och villasamhällets personliga trädgård? Denna hittades i Dalarna.

Engelskan har ett uttryck, ”front garden”, som saknar svensk motsvarighet.”Trädgården på framsidan”, kanske, men det är mer en orienterande benämning än en konceptuell. Därmed inte sagt att vi inte har en idé lurandes i hjärnvindlingarna om vad den där trädgårdsytan är till för. I det gamla bondesamhället var det kanske aldrig annat än en praktisk fråga, en stycke land mellan huvudväg och boning. Men, ju längre in i ett villasamhälle vi kom, desto mer har vi givit ”framsidan” ett uttryck. Jag antar att svenskar skulle säga att vi utan att fundera så mycket väljer vad vi gillar för våra trädgårdar, kanske med ett eller två praktiska argument inslängda. Ändå är det fascinerande att se hur den lediga attityden så ofta resulterar i en långt djupare personlighetsmanifestation. Eller är det bara en tillfällighet?

Svenska trädgårdar tycks kommunicera vilka vi är eller vilka vi skulle vilja vara, eller till och med var vi hellre skulle vilja vara. Ett imagebygge. Och trots Sveriges välkända (eller kanske ökända?) rykte som überkollektiv, finns i trädgårdsuttrycken ingen antydan till en gemensam linje. Särskilt tydligt blir det i områden som expanderat, styckats av, och/eller förtätats genom årtionderna. Promenerar man genom några typiska villakvarter i Sverige är chanserna stora att man får uppleva en blandning av stilar – från linjerät modernism till krokig, daterad charm. Man kan få se delikat orkestrerade, romantiska tillflyktsorter dela häck med funktionella bruksträdgårdar, eller kanske bara en naken uppfart till ett dubbel-garage. Man kan passera något vildvuxet frisläppt bara för att runt hörnet hamna i ett perfektionistiskt arrangemang. Många gånger får trädgårdsrekvisita, helt tydligt utanför sitt naturliga sammanhang, stå för ledtrådarna – säg, ett uns herrgårdsgrandeur, en bredsida skogshuggarnostalgi eller en drömsk flirt med fjärran destinationer, som alperna eller Florida.

Dessutom är denna iögonfallande del av trädgården ett uttryck för om vi välkomnar eller helst avstår från besökare; här visar vi hur öppen vår sociala dörr är, alternativt hur stark vår befästning mot omvärlden – god eller ond – är. Det finns trädgårdar med grinden så att säga på glänt på flera sätt, inbjudande trädgårdsentréer som tycks be en kliva in, även om man inte ens känner ägaren. Det finns de som gömmer sig bakom häckar eller plank, och det finns uppfarter och framsidesarrangemang som får en att förvänta sig att en krypskytt, inte en husägare, ska kika ut genom en av fönstergluggarna.

Gemensamt för en absolut majoritet av svenska trädgårdar är väl ändå ett tydligt avstånd från huset till vägen eller gatan. Som behöver vi distans – trädgården på framsidan också en integritetsmarkering.

Är det likadant i England? Watch this space…

Bekännelse 2: Torrperioder

Syster har alltid haft den rätta färgen på fingrarna. Allt hon tar i växer sig lummigt klorofyllstint medan innehållet i mina krukor så oroande ofta tunnas ut, tappar livslusten, och sedermera helt ger upp. Det är den där tillbakalutade lättheten med vilken hon lyckas få plantor att excellera som är lika delar irriterande och imponerande. Jag har länge velat känna hennes hemlighet, magin hon besitter. På en direkt fråga ler hon bara milt underfundigt och säger att ”jag bara vattnar”. Som om.

Jag fick en gång en enorm Hibiskus, exploderande i mörkrosa, i arv från vår farmor. Decennier gammal hade den nått seriösa proportioner för en krukväxt inomhus. Den var ett litet blommande träd. Jag tyckte den var underbar, men det överlevde den inte på. Jag har dessutom ett generande antal fikusar på mitt samvete. Stora, välväxta, med friska blad. Inte en chans. Och förbannelsen tycks vara med mig än. Också här, i min nya visionära trädgård, i mitt nya tillstånd av plantornas beskyddare, är frånfallen emellanåt förödande…

(Fast ibland kan misskött vara vackert – bilden är ett smått bortglömt blomsterarrangemang på engelskt gods)

Ordlös onsdag – somliga har inte gått i ide

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Regnskogsregn

Ni måste vara utleda på mitt Kew-tema efter en hel månad. Förlåt mig, jag blev så betagen. Detta är den sista biten. På bra länge. Åtminstone till våren... En iris, gissar jag, fast en tropisk variant.

Dropparna är inte, som man skulle kunna tro, från det berömda engelska höstregnet. Där i växthuset gick jag runt, inomhus, det visste jag ju, i egna tankar och plåtade. Utan förvarning öppnade sig skyarna. Det där mäktiga ljudet, omöjligt att lokalisera – på ett obestämt avstånd, ändå helt tydligt oroande nära den del av världsalltet som befann sig alldeles ovanför mitt huvud. Rafsade ihop kameran och undrade om jag skulle söka skydd under något lämpligt gigantiskt blad (det fanns en del att välja på), när jag upptäckte en av trädgårdsmästarna som roat plirade på min tafatta förvirring och flinande försvann bakom en grön krök. Det där gör de bergis fem gånger om dagen. Skrämmer turister och regnskogsvattnar i effektfull kombination.

Framöver ska bloggen istället begrunda skillnaderna mellan den engelska och den svenska "framsidan" av trädgården, och då inte den i Kew. Lovar. Men härnäst blir det en bekännelse... Jag rodnar redan innan den publicerats.

Fler glimtar från Kew hittar du här.

Ordlös onsdag

Ett blad ur konsthistorien: banan.

(detta exemplar från Kew Gardens, London)

En vass en

De lärde kallar den Sansevieria trifasciata, till vardags lystrar den till namnet Bajonettlilja. Min mor envisades med att kalla den Svärmorstunga, alltid åtföljt av en menande min och ett snett och inte alldeles älskvärt leende. Men i hemlighet tyckte hon mycket bra om den. Bildens exemplar är dock kärleksfullt vårdad på Kew Gardens i London.

Ordlös Onsdag

Fler Ordlös onsdag hittar du här.

En lykta

Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?

Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?