Monday, 26 January 2009

Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd


Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp.
Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

6 comments:

Ruben said...

Ja, ett Björnbär ska man inte sätta var som helst! Det är ju otroligt vacker med bären i olik nyanser av rött och vilken god sylt det blir dessutom!! Tycker du ska bejaka ditt Björnbär. Lätt för mig att säga, tänker du med rätta, ety jag har haft ett - på fel ställe!! Så det var väldigt lätt för mig att säga! ;-)/Ruben

Kersti said...

If you can´t beat them, join them.
Vi kan ha mycket att lära av Björnbärsrevorna.
Jag har liknande upplevelser men med jordärtskockor. Tursamt nog är de befriade från taggar men de blir å andra sidan meterhöga när de växer upp. Och hur jag än grävde och tog bort så varje sommar växte det upp nya plantor. De finns det som är livskraftigare än man någonsin kommer att komma i närheten av. Kanske är det bra, jag har inte riktigt bestämt mig.

Anja said...

Kära Camellia!
Det är ju en fröjd (som vanligt) att ta del av dina tankar om trädgården.
För mig som har svenska som mitt andraspråk är det en fröjd att få läsa så välskrivna inlägg - riktiga lektioner i detta vackra språk!
Har damen möjligtvis läst En andra natur, En trädgårdsodlares bildningsväg av Michael Pollan?


mvh, Anja

Mariaberg said...

Då är det tur att jag har re helt underbara "björnbärsplantor" som kan hjälpa mig bli en starkare människa - du har sett så underbart språk.

MB

Glädjekällan said...

Jo, visst är det så att det är de 'jobbiga', de som har förmågan att ta plats som man minns. Kul inlägg!!
Själv är ganska enveten av mig, så jag hade nog gett björnbäret en match om det står totalt fel.
Vi har det vilda på landet och det breder ut sig och tar för sig om man inte håller det kort.
Tack för ditt erbjudande :-)))
Har prenumererat på Gardens Illustrated under flera år men just i år gjort ett uppehåll. Uppskattar verkligen om du har lust att scanna artikeln och skicka.
De gamla julrosbladen kan du klippa bort nu. Här har jag friserat några utav plantorna men många har ännu inte kommit så långt.
Min epost gladjekallan@telia.com, kan du också hitta på bloggen så låt den stå.
Ha det gott
Birgitta

The Intercontinental Gardener said...

Ja, det var enklare förr, när man bara tog fram Round-Up och problemet var borta för evigt. Men vi har väl kommit en bit sedan dess och lärt att det inte finns några snabba genvägar... I alla fall inte några hållbara sådana. Här i Seattle kan man hyra (!) getter för en sommar och de mumsar bort bland annat björnbären. Jag har en del sådana i min "hyresträdgård" och om den skulle vara min, skulle jag snabbt ha några söta getter här för barnens glädje och björnbärens skräck. Men nu får jag väl försöka med händer, precis som du, och hålla ditt löfte om inre tillväxt i tankarna!