Tillbakablick 4: …några förlorar man (utan att gräma sig särskilt mycket)

Det engelska dåliga vädret är ett klassiskt samtalsämne i den här delen av världen. Att det emellanåt visar sig vara en oväntad, hjälpande hand tillhör kanske inte de vanligaste kommentarerna. Andra hösten brakade en storm in från Atlanten, 25 meter i sekunden. Rev runt och fällde en av två fullvuxna Buddlejor som tidigare bildat ett gigantiskt, ostyrigt buskage. Efter den första förskräckande synen (ett stycke havererad buske, i framstupa horisontalläge) insåg jag att det inte gjorde så mycket. Tvärtom öppnades rabatten upp. Den kvarvarande matronan är ändå så svulstig i midjemåttet att masseffekten av blomklasarna inte gått förlorad.

Vi hade också ärvt två spolformade barrträd (inte enar, men bra nära – i England kallas de conifer, och finns i en mängd underarter). Jag är ingen fan av dem som sådana – eller andra barrträd heller, förutom julgran (av sentimentala skäl, förstås) – om jag ska vara ärlig, men kan uppskatta dem som vertikaler i en trädgårdsdesign om de använts med sinne (här i England har jag sett dem planterade som utropstecken i en ocean av ljung i olika nyanser – oerhört elegant). I vår trädgård hade de placerats på tu man hand vid staketet, brevid varandra, fast ändå inte – en obegriplig lucka gapade emellan de tu (antagligen en äktenskaplig fnurra). Och de stod och tjurade utan annat sällskap än en död stubbe. Jag hade gått och funderat på hur jag enklast skulle bli av med dem. Kom vind, och de föll som käglor. Resultat!