Tillbakablick 4: …några förlorar man (utan att gräma sig särskilt mycket)

Det engelska dåliga vädret är ett klassiskt samtalsämne i den här delen av världen. Att det emellanåt visar sig vara en oväntad, hjälpande hand tillhör kanske inte de vanligaste kommentarerna. Andra hösten brakade en storm in från Atlanten, 25 meter i sekunden. Rev runt och fällde en av två fullvuxna Buddlejor som tidigare bildat ett gigantiskt, ostyrigt buskage. Efter den första förskräckande synen (ett stycke havererad buske, i framstupa horisontalläge) insåg jag att det inte gjorde så mycket. Tvärtom öppnades rabatten upp. Den kvarvarande matronan är ändå så svulstig i midjemåttet att masseffekten av blomklasarna inte gått förlorad.

Vi hade också ärvt två spolformade barrträd (inte enar, men bra nära – i England kallas de conifer, och finns i en mängd underarter). Jag är ingen fan av dem som sådana – eller andra barrträd heller, förutom julgran (av sentimentala skäl, förstås) – om jag ska vara ärlig, men kan uppskatta dem som vertikaler i en trädgårdsdesign om de använts med sinne (här i England har jag sett dem planterade som utropstecken i en ocean av ljung i olika nyanser – oerhört elegant). I vår trädgård hade de placerats på tu man hand vid staketet, brevid varandra, fast ändå inte – en obegriplig lucka gapade emellan de tu (antagligen en äktenskaplig fnurra). Och de stod och tjurade utan annat sällskap än en död stubbe. Jag hade gått och funderat på hur jag enklast skulle bli av med dem. Kom vind, och de föll som käglor. Resultat!

Tillbakablick 3: Några vinner man...

Bortsett från de nytillskott (när de nu överlever) som jag själv är skyldig till, tycks Moder Natur själv vara ute med spaden i min trädgård om nätterna när jag inget anar. Den andra våren fick den tidigare ensamma hyacinten tillökning. De blev två. Någonting hade hänt under täcket. Jag tittade menande på tulpanen, som rodnade. Första sommaren hade vi mynta upp över anklarna runt kökstrappen. Andra året var örten som bortblåst, och mystiskt ersatt av ett prydnadsgräs – täta tuvor av långa, blanka, slanka blad. Grönt året om dessutom, och rådde därmed bot på en annars vinternaken rabatt. Tredje året blev vi med Euforbia (i frostdräkt på bilden) som oväntat fyllde en glugg vid staketet.

Frostnupen Camellia

Redan några dagar innan jul slog den till, den första influensan. En illvillig baskelusk av sån magnitud att BBC för ett ögonblick släppte fokus på krig, Gordon Brown och den livsavgörande ledarturbulensen i engelska fotbollsklubbar och nämnde viruset i nyheterna. Ingen epedemi, sade man lugnande. Inte mycket till tröst för de 100000-tals engelsmän, och en utvandrad svensk, som krälade mellan säng och toalett… Så när man precis, nästan, överlevt den pärsen blev man klubbad igen. Näsdukar blev den mest eftertraktade julklappen. Nya året skålades in i nässpray. Någonstans på andra sidan trettondagen var jag, teoretiskt, frisk. Men jag kände mig lika energilös som trädgårdens – i teorin vintergröna – växter. Lika slak som Bergenian, som efter veckor av frost mest påminner om lealös sallat. Lika ryggradslös som Euforbian, som slagit pannan i marken. Håglös som prydnadsgräset, bruten som den stinkande irisen. Hänger med huvudet som Helleboren – som blommar, men utan geist, släpar sina trötta kronblad i jorden.

Men det är knoppar på Camellian. Hon är på gång. Det finns liv under frosten. Vänta bara.

Kaskad i rött

Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Väl tidigt aprilskämt

Nog kan julstöket, julhandelsmanin och den allmänna högtidsfrossan ställa tillvaron på huvudet. Och nog gillar jag när designers tänjer på det invanda, vrider på det traditionella och får mig att uppleva något på nytt från en annan synvinkel. Men när Londonvaruhuset John Lewis (som tidigare varit bra på att kombinera elegans, kvalitet och praktikalitet) på fullt allvar (eller?) annonserar ut en uppochnedvänd julgran, måste jag dubbelkolla i almanackan att vi verkligen befinner oss i december. Det gör vi.

God jul till er alla, men håll er på fötterna, snälla!

(bilden är från John Lewis)

På rätt plats, så...

Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…

Julen är i knopp...

Fler ordlös onsdag hittar du här.