Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd

Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp. Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

Tillbakablick 4: …några förlorar man (utan att gräma sig särskilt mycket)

Det engelska dåliga vädret är ett klassiskt samtalsämne i den här delen av världen. Att det emellanåt visar sig vara en oväntad, hjälpande hand tillhör kanske inte de vanligaste kommentarerna. Andra hösten brakade en storm in från Atlanten, 25 meter i sekunden. Rev runt och fällde en av två fullvuxna Buddlejor som tidigare bildat ett gigantiskt, ostyrigt buskage. Efter den första förskräckande synen (ett stycke havererad buske, i framstupa horisontalläge) insåg jag att det inte gjorde så mycket. Tvärtom öppnades rabatten upp. Den kvarvarande matronan är ändå så svulstig i midjemåttet att masseffekten av blomklasarna inte gått förlorad.

Vi hade också ärvt två spolformade barrträd (inte enar, men bra nära – i England kallas de conifer, och finns i en mängd underarter). Jag är ingen fan av dem som sådana – eller andra barrträd heller, förutom julgran (av sentimentala skäl, förstås) – om jag ska vara ärlig, men kan uppskatta dem som vertikaler i en trädgårdsdesign om de använts med sinne (här i England har jag sett dem planterade som utropstecken i en ocean av ljung i olika nyanser – oerhört elegant). I vår trädgård hade de placerats på tu man hand vid staketet, brevid varandra, fast ändå inte – en obegriplig lucka gapade emellan de tu (antagligen en äktenskaplig fnurra). Och de stod och tjurade utan annat sällskap än en död stubbe. Jag hade gått och funderat på hur jag enklast skulle bli av med dem. Kom vind, och de föll som käglor. Resultat!

Tillbakablick 3: Några vinner man...

Bortsett från de nytillskott (när de nu överlever) som jag själv är skyldig till, tycks Moder Natur själv vara ute med spaden i min trädgård om nätterna när jag inget anar. Den andra våren fick den tidigare ensamma hyacinten tillökning. De blev två. Någonting hade hänt under täcket. Jag tittade menande på tulpanen, som rodnade. Första sommaren hade vi mynta upp över anklarna runt kökstrappen. Andra året var örten som bortblåst, och mystiskt ersatt av ett prydnadsgräs – täta tuvor av långa, blanka, slanka blad. Grönt året om dessutom, och rådde därmed bot på en annars vinternaken rabatt. Tredje året blev vi med Euforbia (i frostdräkt på bilden) som oväntat fyllde en glugg vid staketet.

Frostnupen Camellia

Redan några dagar innan jul slog den till, den första influensan. En illvillig baskelusk av sån magnitud att BBC för ett ögonblick släppte fokus på krig, Gordon Brown och den livsavgörande ledarturbulensen i engelska fotbollsklubbar och nämnde viruset i nyheterna. Ingen epedemi, sade man lugnande. Inte mycket till tröst för de 100000-tals engelsmän, och en utvandrad svensk, som krälade mellan säng och toalett… Så när man precis, nästan, överlevt den pärsen blev man klubbad igen. Näsdukar blev den mest eftertraktade julklappen. Nya året skålades in i nässpray. Någonstans på andra sidan trettondagen var jag, teoretiskt, frisk. Men jag kände mig lika energilös som trädgårdens – i teorin vintergröna – växter. Lika slak som Bergenian, som efter veckor av frost mest påminner om lealös sallat. Lika ryggradslös som Euforbian, som slagit pannan i marken. Håglös som prydnadsgräset, bruten som den stinkande irisen. Hänger med huvudet som Helleboren – som blommar, men utan geist, släpar sina trötta kronblad i jorden.

Men det är knoppar på Camellian. Hon är på gång. Det finns liv under frosten. Vänta bara.