Sunday 23 August 2009

Kärleksfullt kaos / Loving Chaos















(English summary at the end of the post)

(uuh, en riktigt lång text…)

Om man någonsin tvivlar på människans godhet och kärlek till nästan, ska man se till att ta plats på en lantlig lokalbuss, ju mer fjärran från den civiliserade storstaden, desto bättre. I Sverige eller England verkar kvitta lika. Redan att sjunka ner i ett nedsuttet säte i en gnisslande vägpråm och se en gulligare del av världen sävligt flyta förbi utanför ett dammigt fönster, är en hjärtekur för en nutidsmänniska, och än bättre blir det. Här är tid inte pengar, utan omtanke. Var annars kan en förvirrad kvinna runt åttio med knapp talförmåga (och som varhelstannars inte ens skulle blivit utsläppt) hittas avsvimmad och bli upplockad (utan att någon misstänker fylleri och muttrar ”socialbidragstagare”), och strax därpå finnas ha missat sin busshållplats och därvid få en tröstande arm runt de sköra skuldrorna? Var annars ackompanjeras incidenten av innerliga omkväden från resten av resenärerna, varav somliga därtill hurtar in på en närbelägen läkarmottagning och skaffar rullstol, och däri skyfflar tant med kassar, handväska och bibehållen ära, och skyndar bort mot en väntande provincialdoktor? Allt medan busschauffören lutar sig mot ratten, nynnandes bortglömda slagdängor, och humlors surr är den enda påminnelsen om att det finns plikter, tidtabeller eller ens klockor där ute – åt det där hållet, eller kanske det andra. Har man tur kan sedan sagde pråmkapten släppa av en i en sömnig by, inte vid en busshållplats (sådana rationaliseringar ryms inte i landet Medmänsklighet), utan mitt i det vägskäl som man just behöver för att låta den folktomma vägen leda en till en smått världsberömd trädgård. Det är nu blommorna kommer in i bilden.


Mitt intryck från förra – och första – gången jag besökte Great Dixter Gardens var något av okontrollerad frenesi; hjärtlig, innerlig, men också förvirrad – och förvirrande. Strukturen var svårläst; gångarna smala och ombytliga, och skyhöga häckar därtill för att omöjliggöra navigering via några naturliga koordinater. Rabatter och trädgårdsrum tycktes skapade av ren skär plantglädje, men en obeslutsam sådan. Höga och låga växter, oftast tätt packade tillsammans i ibland gigantiska ansamlingar – i och ur varandra, färgkrockar, formkollisoner, artblandningar som skar sig. Jag fann mig kluven i lika delar upptäckarvilja och visuell utmattning – vilsen utan den genomtänkta formgivning som kännetecknar så många andra stora, publika trädgårdar – åtminstone här i England.


Nu den andra gången, blir jag vän med Great Dixter, och kanske därmed dess skapare Christopher Lloyd. Nu kan jag se glimten i ögat hos denne något excentriska trädgårdsmästare, uppfatta och uppskatta humorn och experimentlusten. Lloyd vred och vände, lekte och log, och lyckades på en relativt liten yta respektlös demontera alla klassiska engelska trädgårdsarketyper.


Stilen är än naturalistisk – som t ex i odlade, men halvt förvildade engelska ”meadows” (ung. ängar), men de blandas här med formella, hårdtuktade buxbomsformationer, utposterade på jämna avstånd.


Så blir det formella informellt – som i buxbomshäcken vars konturer svajar och krumbuktar, påbörjar om och om igen en stramhet, men tappar den med illmariga avbrott.


Somliga grupperingar har gjorts med krukodlade växter där artrikedomen spänner från Agave till Nävor – och jag tänker ”blomsteraffär”.


Efter en fin gammal vattentunna mitt i idegranslabyrinten, som är uttänkt blickfång på det där till synes naturliga ”trädgårdsmästare-försvann-just-runt-kröken”-viset, ramlar man på en överraskande tropisk glänta – komplett med resliga bananplantor bland exotismerna (fast samtidigt uppblandat med med Verbena Bonariensis, för färgen, gissar jag).


Överallt är det impulsen, inte kontrollen, som är drivkraften. Ett kärleksfullt kaos. Jag ser ofta formgivna rabatter som orkestreringar, men i Great Dixter är intrycket oftast som strax innan konserten, när musikerna stämmer instrumenten. Kanske är det så denna trädgård egentligen fungerar – musiken måste varje besökare själv komponera.


My first impression from the previous – and first – visit to Great Dixter Gardens was one of frenzy out of control; loving but confused – and confusing. The structure was difficult to grasp; the paths narrow and ever changing, and sky high hedges to that, blocking off an overview. Borders and garden rooms seemingly created of pure plant joy – high and low, most often packed together in enormous collections – in and out of each other, colour and shapes colliding and jarring. I found myself divided in two, both willing to explore, and visually exhausted.

Now, this second time around, I make friends with the garden. Now I can see the humour and the eager experiments of gardener Christopher Lloyd. On a rather small area, he managed to twist and turn basically every classic English garden archetype.

The style is sometimes naturalistic – as in half wild meadows, but then mixed with hard-pruned topiary box lined up like soldiers. All by a sudden the formal turns informal – as in the box hedge, whose contours start out to be restrained and traditional, but then are interrupted by a playful sway or a change of cutting angle.

A lovely old water butt, a focal point, but placed as if a gardener just left the scene, then a total surprise in an almost tropical glade – complete with towering banana plants.

Everywhere there is the impulse, not control, which is the motor. A loving chaos. I tend to see designed borders and gardens as orchestrations, but in Great Dixter the impression is often rather like just before the concert, when the musicians are tuning their instruments. Perhaps this garden works like that – the actual music, every visitor has to compose him/herself.

16 comments:

Ruben said...

Intressant iakttagelse! Har aldrig varit där, men onekligen ser det lite rörigt ut, precis som du visar på dina bilder. Blomsteraffär, som en orkester som stämmer sina instrument - Hemska tanke. Måtte det vid katten inte se ut så i mina rabatter! Huhh. (fast det är nog snudd på) ;-) /Ruben

Thorins Trädgård said...

Hej Camellia, var med i tävlingen ändå, jag kan skicka dig en tidning. Klart man ska ha chansen att vinna Trädgårdsliv även om man är i trädgårdarnas paradis England.

Marit

Arboarkticum said...

Har aldrig sett något liknande! Bara en sån sak... oavsett vad man tycker om rörighet så är det unika sevärt i sig. Gillar din inledande betraktelse - även om man som (åtminstone deltids-) boende i lantlig miljö har sett lite av de ständigt närvarande baksidorna också ;-)

Eva Linnea said...

Vilken härlig berättelse! Kram EL

Thorins Trädgård said...

Hej Camellia, vilken överraskning.

Jag "random-surfade" och hamnade hos den motsträviga trädgårdsdesignern. Så började jag läsa och innan jag ens var klar hade jag lagt till bloggen på blogglistan för att texten var så bra!! Och så visade det sig vara du, Camellia, som jag redan bloggchattat med på min blogg.

Jättekul att du har en så bra och intressant blogg!!

Marit

Lillebeth said...

Så spännande. Det är ju leka, vara kreativ på egna vilkor, som är det allra viktigaste för att må bra. Men jag förstår, visst känns det en aning neurotiskt det där med brist på impulskontroll, men sanslöst vackert när äng möter klippta former. Inspirerande och ögonöppnande. Tack för jättefin text och härliga bilder.

nilla|utanpunkt said...

DIn kommentar har fastnat i huvudet. Det där med lekfullhet och/eller kontroll. Nu är det den grafiske formgivaren i mig som svarar, att visst MÅSTE man leka, gärna mycket och ohämmat, våga prova etc, något annat menade jag inte! Men, sedan kommer en viktig fas där man tar kontroll över det leken har givit – annars blir det kaos, inte komposition. Låter det vettigt?

Lillebeth said...

Jo, absolut, håller helt med. Jag tänker också att kontrollen, slutstrukturen, ihopsamlandet, avslutandet det är skillnaden mellan den vuxnes och barnets lek.

Camilla Alvén said...

Vad härligt du skriver!!!

Kersti said...

Jag tror jag skulle trivas där. Och bussresan skulle jag definitivt tycka om.

Gail said...

What a fantastic description of Great Dixter...I've only seen photos but reading the orchestra tuning up metaphor helps me appreciate it all the more. As always, your photos are wonderful! gail

Kati said...

wow!Vad fint du skriver. Jag längtar efter den där gulligheten. Och stimuleras av det kreativa kaoset. Vad är det för en Gaudiliknande formatione bakom buxbomsbollarna? Kram
Kati

nilla|utanpunkt said...

Haha, Gaudi-liknande, har jag inte tänkt på, men det har du ju alldeles rätt i, Kati. Dock har Antoni inget med dem att göra. De är "oast houses", där man brukade torka humlen (till öltillverkning) – man eldade i botten av husen, hade humlen på ett slags nät mitt i, så gick röken rakt igenom; det är helt enkelt skorstenarna som sticker upp.

The Intercontinental Gardener said...

Hej du Camellia, vilken härlig beskrivning av Great Dixter; jag tror också att din bakgrund som designer påverkar din upplevelse. Jag har besökt Great Dixter två gånger och älskar just det där personliga och fantasifulla i det; jag hade läst flera av Christopher Lloyds böcker innan och beundrade hans otroliga trädgårdskunskap och sätt att skriva väldigt mycket så jag var nog iställd på att älska trädgården också redan innan jag såg den. Och den är verkligen ett uttryck för hans personlighet; en person som tänjer gränser och inte nöjer sig med det konventionella. Att våga riva ut en Gertrude Jekyll-designat rosenträdgård (som Lloyd gjorde) är inte alla som gör :-) Härliga bilder, igen, men med en ny look, vad gör du egentligen med dem...

Glädjekällans Trädgårdsblogg said...

Vilket underbart härligt inlägg!
Ända sedan jag läste ( bläddrade i är kanske mer korrekt för jag har inte läst boken från pärm till pärm) Succession Planting for adventurous gardeners har jag önskat få komma och se Great Dixter i verkligheten.
Åker till England, på trädgårdsresa, på onsdag veckan som kommer men vi skall inte till GD men jag ser fram mot allt fint jag skall få se.
Trevlig helg
Birgitta

Nutty Gnome said...

Great Dixter looks wonderful Camellia - I must get round to visiting it!
Beautiful photos, as ever :)