Wednesday 13 June 2012

Anständigt och lössläppt i slottsparken

Det är något särskilt med de brittiska, privata gamla slottsparkerna. Det är som om de rymmer så väl längtan till, rädslan för, och det faktiska språnget mot den oberäkneliga naturen. Än i dag. 

Det börjar anständigt återhållet alldeles utanför själva huvudbyggnaden – ju närmare slottsväggarna desto stramare trädgård. Växtligheten är tuktad och kontrollerad, oroligt inhängnad av bastanta stenbalustrader. Gångarna är spikraka och krattade, häckarna friserade till synes med hjälp av lod (solitära buskar är helst figurklippta), och stenstoder i mänsklig skepnad är utposterade, som för säkerhets skull, på iögonfallande platser. Gräsmattorna ligger minutiöst manikyrerade och öppnar upp vyn framåt, utåt (på somliga slott kan det i liknande lägen finnas ”buskage”, men då i knähöga partärer i formationer som ligger närmare broderi än natur). Inga plötsliga överraskningar kan här komma oannonserade ut från skuggorna under trädkronorna i fjärran, avsevärda distanser kan överblickas i ett enda ögonkast.


Välansade rosenbuskar presenteras på parkett under strikt ordnade former, nästan alltid i egen avdelning, kanske som här på en stenlagd terass. Ingen jord fastnar under skosulorna. Eller i klänningsfållen.


Alldeles runt hörnet, men fortfarande med slottet inom tryggt hörhåll, kan man ta ett par steg in i en av mänsklig hand skapad urskog, fast utan den livsfara man utsätter sig för i en naturlig träddunge. Ett arboretum, ett slags makalöst trädzoo, ju mer exotiska arter desto bättre – en känsla av att få uppleva en ofattbar vild kombination; både natur och främmande land. Allt ypperligt positionerat, utportionerat – grafiska vertikaler, kontrast- och djupverkan mellan det mörkgröna och det ljusgrå. Och liksom i en minimalistisk glänta, den bänken. Här är det en baronessa i röd huva man kommer att möta, inte vargen.    


Inte en kotte (om det ens finns några) ligger fel. Ris, snår och annan obegriplig undervegetation är effektfullt bortretuscherad. Som formgivare nickar jag saligt. Som människa, däremot, är jag inte helt säker på att buskaget bakom inte bara är en kuliss…



Väljer man istället trappan – rakt genom en högst civiliserad lövsal av tätt buskage – till nästa nivå, kommer man till en ny trädgårdsavdelning där det lossas en aning på kravatten.

Det börjar klänga småblommigt i sprickorna i murar och trappstenar…



...och här blir rabatterna breda, svulstiga, flörtar med det naturalistiska; artrikedom och färgkakafoni. Nästan lössläppt. Fast behärskat, förstås. Blomstermassorna är ändå strikt hållna i raka led längs ytterkanter, blir en mjukare men fortfarande oigenomtränglig barriär mot det där ”bortom”. Det senare antytt av en silhuett bångstyriga trädkronor som inte riktigt går att avståndsbedöma. Just i dessa walesiska blomsterbäddar ger Salvia nemorosa nerv i synfältet, pockar och fräser från flera grupperingar, ibland läckert blandad i oväntade art- och färgkombinationer. 


Om promenaden frestar på kan man slå sig ned på en av många ljuvliga sittplatser. Som denna flankerad av gult, oliv och lime. Lavarna på bergknallen bakom har satt den inledande nyansen som trädgårdsmästaren byggt vidare på. Lady’s mantle kallas Jättedaggkåpa på engelska. Man kan ana damen själv i den väderblekta ekstolen.


De perenna jätterabatterna, de så kallade ’mixed summer borders’, kringgärdar på detta slott en damm, ett presentabelt vatten i sin perfekta rektangel med kanter i huggen sten, om än med en vattenyta stor som en smärre svensk insjö. Högadliga näckrosor driver bekymmerslöst ovanpå. Törs man, får man, går man långt längre bort från hus och hem och finner en serie oregelbundet formade dammar, reproducerade små steniga källsjöar, kantade av tät, friare placerad växtlighet, gärna storbladigt – t ex Rodgersia pinnata, som på bilden till höger. Nästan på riktigt.

Inget slott utan huvudlös romantik förstås. Det är bara att följa stämningen den vita Wisterian slår an, nedför trappan, förbi den sista terassen och slå in på de kurviga stigar (som snart tappar sin stenläggning) därefter. Inte alltför långt bort från redbarheten öppnar sig en ljuvlig äng (ibland en äppellund), bara hastigt slagen med lie, löst skisserad och kärleksfullt mjuk i konturerna, okultiverade blommor kittlar vaderna. Går gör man där gräset blivit nedtrampat (numera klippt) till en provisorisk stig som när som helst kan växa igen och återkalla både väg och vandrare till naturen. Det är nånstans här hertiginnan släpper ned håret och knyter upp livstycket. Eller förskräckt rusar tillbaka till slottets trygghet ...om hon inte redan förirrat sig till, och rent av in i det onämnbara bortom ägornas sista, diffuserade utkanter. Men då är hon väl ändå förlorad?

(bilder är tagna på Bodnant Castle i Wales, men något liknande kunde man som sagt lika gärna ha hittat på en mängd andra brittiska slott)













6 comments:

Ruben said...

Vilken fin trädgårdsupplevelse du bjuder på!!

Ha det gott!
/Ruben

Tant Grön said...

Ah,den motsträviga är här igen, hurra!
Tack för denna extremt välskrivna lilla,jag vet inte vad jag ska kalla det för....mini-essä kanske? För det är mer genomtänkt än ett bildreportage, mer grundligt än en betraktelse. Jag föreslår härmed ett bokprojekt om engelska slottsträdgårdar. Med kartor och vägbeskrivningar till.Det skulle till och med kunna bli en hel serie, med tanke på alla slott som bara står och väntar på att bli beskrivna. Och betraktade för en svensk trädgårdsturist-publik.
Jag kom att tänka på den där BBC-serien som jag fick med från Sissinghurst när jag läste din fundering över hertiginnan som förirrar sig ut i det vilda- där finns nämligen ett par scener där Vitas trädgård får agera just på detta vis. Den var sevärd!

nilla|utanpunkt said...

Ruben, tacka de engelska trädgårdsentusiasterna, rika som mindre bemedlade, man snubblar på deras arbete både här och där i detta örike.

Tant Grön, gärna det. Härmed erbjuder jag mig hel och hållen till det förlag som lägger upp slantarna till en rejäl rundtrip på de gröna ägorna. Något sådant skulle jag kunna sysselsätta mig med resten av decenniet.

Anita said...

Jag blir lika glad varje gång jag tittar in och hittar ett nytt härligt inlägg av dig. En underbar beskrivning och jag ler och känner igen mina egna upplevelser av de Brittiska trädgårdarna. Bodnant Garden, där dina bilder är tagna, har jag dessutom besökt två gånger.

För övrigt kan jag meddela att regnet just nu vräker ner här och gjorde så i stort sett hela dagen igår också. Enligt SMHI har det dragit in från de Brittiska öarna. Hoppas att ni har solsken nu som kan dra vidare mot oss, lagom till midsommar :) Men, regnet gör i varje fall att både de engelska och svenska trädgårdarna blir gröna och frodiga.

Önskar dig en fortsatt skön helg, kommande vecka och midsommar.

Anita said...

Tittar in för att önska dig en riktigt fin midsommar (fast ni firar väl inte midsommar i England).

Jag skrev en kommentar till det här inlägget för ett tag sedan. Kanske det inte fungerade. Det har blivit så konstigt när man skriver in orden som ska bevisa att man inte är en robot. Har väldigt svårt att tyda dom. I synnerhet ordet som är i form av ett foto.

Jag gör ett nytt försök att skriva en kommentar får vi se hur det går! Ha nu en riktigt skön helg med eller utan midsommarfirande!

Kram Anita

Trädgårdstänkaren said...

Väl skriven sammanfattning. Jag tror förstås inte man utsätter sig för någon direkt livsfara i en vanlig engelsk skog, däremot kanske man trasslar in sig i ett björnbärssnår...