Blooming Friday: En favorit / A Favourite

(English summary at the end of the post)

Jaha, här trodde jag ju att blommorna blommat ut, buskarna på väg in i vintervila. Men några har kommit igen, till min stora förvåning, som denna Hebe. (Jo, jag har hela namnet på den, ute på själva stammen. Det är mörkt ute nu, och sniglarna är på krigsstigen, ni menar väl inte att jag ska ut och krypa nu…kan ni vänta tills i morgon!?)

Jag älskar de pigga små kattsvansarna i blålila och vitt. Dessutom är den en liten buske, säg 90 bred och 60 hög. Ingen mastodont som vräker ut sig och blir 3 gånger 3 meter (i en liten trädgård som denna är det ett direkt intrång, nästan oförskämt). Här i England är den också grön året om.

En favorit.

Well, here I thought that all the flowers and flowered, the shrubs on their way into winter rest. But some have decided to give it a last go, like this Hebe.

I love the small, perky cats’ tails of white and blue. It’s also a small shrub, about 60 by 90 cm. No giant, swelling to 3 by 3 metres (in a small garden like this, that is a bit too intrusive, almost rude). Here in England it’s also evergreen.

A favourite.

Höst, tydligen/Autumn, apparently

(English summary at the end of the post)

Först var det bara september, sommarvarma dagar, kyla i nattluften. Kalla morgontimmar, visst, men sedan rasslade det i termometern. Det räckte för att jag skulle förtränga tanken på hösten. 20 grader vid lunch, bah, tala inte med mig om en annalkande vinter. Men träden visste, lät sig inte invaggas i några falska förhoppningar, började gulna lite i yttersta lövverket. Jag ville inte se, inte se.

Så kom första höstvinden i helgen. Vi talar massiva sekundmetrar från Atlanten. Det är i de lägena man känner hur liten man är, hur lätt man kunde blåsa bort om det stora havet så fick för sig. Två dagar senare är det inget tvivel. De buskar och plantor som inte tidigare fattat vinken står nu som urvridna kvastar, bladen ålderströtta, gulkantade, med knapp livsgnista.

Den Motsträviga har också fattat vinken. Nu är det höst.

ps. jag ser hur länge sedan det är sedan jag skrev något här på bloggen. Vad tiden går snabbt. Ni får förlåta mig om jag blir mer sporadisk en tid, jag är djupt försjunken i två stora projekt som tar det mesta av min lediga tid, och det mesta av min tankeverksamhet (sån är jag, försedd med enkelspårig hjärna, men jag är bra på att göra vaniljglass). Fast jag smyger runt hos er och ser vad ni har för er…;-)

Initially, it was just September, warm days like summer, coolness in the night air. Cold during the first hours of the mornings, sure, but then there was a rattle in the thermometer. That was enough for me to repress the thought of autumn. 20 degrees at lunchtime, bah, don’t speak about the approaching winter, with me. But the trees knew, wouldn’t let themselves be lulled into any false prospects, strated to go yellow at the tip of the branches. I didn’t want to see it, didn’t want to see it.

Then there was the first autumn blast last weekend. We’re talking massive wind from the Atlantic. It’s one of those moments when you sense how small you are, and how easily you could be blown away, had the huge sea decided to. Two days later there are no doubts. The shrubs and plants which didn’t get it earlier are now standing like wrenched brooms, the leaves tired of age, yellow-edged, with just a faint spark of life.

The Reluctant has got it, too. Autumn is here.