Kärleksfullt kaos / Loving Chaos

(English summary at the end of the post)

(uuh, en riktigt lång text…)

Om man någonsin tvivlar på människans godhet och kärlek till nästan, ska man se till att ta plats på en lantlig lokalbuss, ju mer fjärran från den civiliserade storstaden, desto bättre. I Sverige eller England verkar kvitta lika. Redan att sjunka ner i ett nedsuttet säte i en gnisslande vägpråm och se en gulligare del av världen sävligt flyta förbi utanför ett dammigt fönster, är en hjärtekur för en nutidsmänniska, och än bättre blir det. Här är tid inte pengar, utan omtanke. Var annars kan en förvirrad kvinna runt åttio med knapp talförmåga (och som varhelstannars inte ens skulle blivit utsläppt) hittas avsvimmad och bli upplockad (utan att någon misstänker fylleri och muttrar ”socialbidragstagare”), och strax därpå finnas ha missat sin busshållplats och därvid få en tröstande arm runt de sköra skuldrorna? Var annars ackompanjeras incidenten av innerliga omkväden från resten av resenärerna, varav somliga därtill hurtar in på en närbelägen läkarmottagning och skaffar rullstol, och däri skyfflar tant med kassar, handväska och bibehållen ära, och skyndar bort mot en väntande provincialdoktor? Allt medan busschauffören lutar sig mot ratten, nynnandes bortglömda slagdängor, och humlors surr är den enda påminnelsen om att det finns plikter, tidtabeller eller ens klockor där ute – åt det där hållet, eller kanske det andra. Har man tur kan sedan sagde pråmkapten släppa av en i en sömnig by, inte vid en busshållplats (sådana rationaliseringar ryms inte i landet Medmänsklighet), utan mitt i det vägskäl som man just behöver för att låta den folktomma vägen leda en till en smått världsberömd trädgård. Det är nu blommorna kommer in i bilden.

Mitt intryck från förra – och första – gången jag besökte Great Dixter Gardens var något av okontrollerad frenesi; hjärtlig, innerlig, men också förvirrad – och förvirrande. Strukturen var svårläst; gångarna smala och ombytliga, och skyhöga häckar därtill för att omöjliggöra navigering via några naturliga koordinater. Rabatter och trädgårdsrum tycktes skapade av ren skär plantglädje, men en obeslutsam sådan. Höga och låga växter, oftast tätt packade tillsammans i ibland gigantiska ansamlingar – i och ur varandra, färgkrockar, formkollisoner, artblandningar som skar sig. Jag fann mig kluven i lika delar upptäckarvilja och visuell utmattning – vilsen utan den genomtänkta formgivning som kännetecknar så många andra stora, publika trädgårdar – åtminstone här i England.

Nu den andra gången, blir jag vän med Great Dixter, och kanske därmed dess skapare Christopher Lloyd. Nu kan jag se glimten i ögat hos denne något excentriska trädgårdsmästare, uppfatta och uppskatta humorn och experimentlusten. Lloyd vred och vände, lekte och log, och lyckades på en relativt liten yta respektlös demontera alla klassiska engelska trädgårdsarketyper.

Stilen är än naturalistisk – som t ex i odlade, men halvt förvildade engelska ”meadows” (ung. ängar), men de blandas här med formella, hårdtuktade buxbomsformationer, utposterade på jämna avstånd.

Så blir det formella informellt – som i buxbomshäcken vars konturer svajar och krumbuktar, påbörjar om och om igen en stramhet, men tappar den med illmariga avbrott.

Somliga grupperingar har gjorts med krukodlade växter där artrikedomen spänner från Agave till Nävor – och jag tänker ”blomsteraffär”.

Efter en fin gammal vattentunna mitt i idegranslabyrinten, som är uttänkt blickfång på det där till synes naturliga ”trädgårdsmästare-försvann-just-runt-kröken”-viset, ramlar man på en överraskande tropisk glänta – komplett med resliga bananplantor bland exotismerna (fast samtidigt uppblandat med med Verbena Bonariensis, för färgen, gissar jag).

Överallt är det impulsen, inte kontrollen, som är drivkraften. Ett kärleksfullt kaos. Jag ser ofta formgivna rabatter som orkestreringar, men i Great Dixter är intrycket oftast som strax innan konserten, när musikerna stämmer instrumenten. Kanske är det så denna trädgård egentligen fungerar – musiken måste varje besökare själv komponera.

My first impression from the previous – and first – visit to Great Dixter Gardens was one of frenzy out of control; loving but confused – and confusing. The structure was difficult to grasp; the paths narrow and ever changing, and sky high hedges to that, blocking off an overview. Borders and garden rooms seemingly created of pure plant joy – high and low, most often packed together in enormous collections – in and out of each other, colour and shapes colliding and jarring. I found myself divided in two, both willing to explore, and visually exhausted.

Now, this second time around, I make friends with the garden. Now I can see the humour and the eager experiments of gardener Christopher Lloyd. On a rather small area, he managed to twist and turn basically every classic English garden archetype.

The style is sometimes naturalistic – as in half wild meadows, but then mixed with hard-pruned topiary box lined up like soldiers. All by a sudden the formal turns informal – as in the box hedge, whose contours start out to be restrained and traditional, but then are interrupted by a playful sway or a change of cutting angle.

A lovely old water butt, a focal point, but placed as if a gardener just left the scene, then a total surprise in an almost tropical glade – complete with towering banana plants.

Everywhere there is the impulse, not control, which is the motor. A loving chaos. I tend to see designed borders and gardens as orchestrations, but in Great Dixter the impression is often rather like just before the concert, when the musicians are tuning their instruments. Perhaps this garden works like that – the actual music, every visitor has to compose him/herself.

Blooming Friday: Sensommarsystrar / Late Summer Sisters

(English summary at the end of post)

Det ska erkännas, jag är inte så imponerad av blomsterprakten i min egen trädgård så här års. Jag önskar jag kunde säga att naturen tog ut sin rätt under april–juli och lämnade denna augusti trött på färg, dränerad på ögonfröjd, och därför så där lagom jämngrön. En mental paus i hortikulturen, vadåra? Kanske kunde jag dra till med att jag lever för livets återvändande på våren. Omfamnar strax därpå – småleende, igenkännande – försommarens juvenila växtvärk , dess kaxiga men veka skönhet. Jag kunde muttra att sensommaren väl ändå är smått depressiv, snart vissnar det mesta, och innan man vet om det, är det november. Eller, helt enkelt, ”det finns inga höstblommande blommor i England.” Någon skulle väl gå på det.

Kanske trodde jag på det senare själv. Välsorterade Kew Gardens tycktes ha passerat både en och två säsonger redan förra veckan. Där var också tunnsått på flärd, men rikt på håglösa blomblad, och fröställningar var vanligare än stolta pistiller. Men, sedan dess har jag varit på andra håll och nosat upp sensommarens ystra systrar – aster (här x frikartii ’Monch’), krysantemum (här Dixter Orange), Verbena (här ’La France’), samt Rysk Martorn (som jag inte kan låta bli att se som en lillebror). Bildminnena därav får bli mitt bidrag till denna Blooming Friday.

Ha en ljuvlig helg!

I admit it, I am not impressed by the flower power of my garden this time of the year. I wish I could say that nature took its toll April to July, and left this August fed up with colours, drained of visual pleasure, and thus plain, evenly green. A mental pause in the horticulture, so what? Perhaps I could try to claim that I live for the return of life in spring. And shortly afterwards embracing – smiling, recognising – the juvenile growing pains of the early summer, its cocky but weak beauty. I could mutter that the late summer is a tad depressive, soon everything will wilt, and before you know it, it’s November. Or, ”there aren’t that many autumn flowering flowers this part of the world”. Someone (probably outside of the UK), may believe it.

Perhaps did I believe the latter myself. Well-stocked Kew seemed to be post both one and two seasons, already last week. There seemed to be an abundance of listless petals, and seed heads more common than alert pistils. But, having been to other places, I did eventually find the late summer sisters – Aster (here, x frikartii ’Monch’), Chrysanthemum (here, Dixter Orange), Verbena (here, ’La France’), as well as Sea Holly (here, Eryngium Planum – which I can’t help but think about as a little brother). The images of them, are my contribution to this Blooming Friday.

Have a lovely weekend!

Blooming Friday: Magisk ört/Magical herb

(English summary at the end of post)

Blooming Friday med extra sommarläsning! – ett lite längre inlägg man gärna kan skriva ut, lämna datorn och istället läsa i lämplig trädgårdsmöbel, gärna med skyar av denna underskönt blåa ört inom räckhåll.

Lavendel. En högoktanig, aromatiska doft. Inte konstigt att människan sedan tidernas begynnelse försökt använda dess magiska attraktionskraft för att åtnjuta personliga fördelar. Lavendel sägs till exempel ha varit en av flera dofter som kittlade arkeologernas näsor då parfymurnor i Tutankhamons gravkammare öppnades. Än i dag finns det de som påstår att man man helt enkelt kan skrubba sina kläder med färska blommor för att ”locka till sig kärlek”. Väl värt att prova, Kleopatra lär ha fällt både Julius och Markus med hjälp av lavendel bakom örat (och en tung eye-liner, ska tilläggas). Lite beroende på hur man ser det, är dock kanske den verkliga passionskuren den medeltida övertygelsen om att lavendelblommor mellan de äktenskapliga lakanen helt skulle eliminera gräl mellan de tu.

Nordisk Familjebok beskriver lavendel som ”ett upplifvande medel för luktsinnet och nervsystemet”. Blommorna har också traditonellt ingått i den svenska ”kyrkkvasten” som togs med till gudstjänsten. En dylik var en doftstark bukett som kunde sniffas på, eller dras en djupandning ur, därmed hjälpandes vanligt, syndigt folk att hålla sig vakna under de latinska verserna. Doften lär också ha varit effektiv mot de mer prosaiska odörerna från bänkgrannarna.

Nu ska man förstås akta sig för att ifrågasätta ett klassiskt standardverk som Nordisk Familjebok. Men faktum är att alla andra källor hävdar motsatsen om lavendelns verkningskraft. Där är varningars rop, till att börja med, att inte dricka lavendelte alldeles innan en lidelsefull natt. Örten må egga, men är samtidigt starkt avslappnande (hur nu det är möjligt, tänker här vän av logik). De aromatiska molekylerna lär stimulera luktnerven, och ”öka den typ av hjärnaktivitet som associeras med avslappning” (tänk att avslappning är en ”aktivitet”, min anm.). Och därmed främja en god sömn. Det visste redan de gamla grekerna, som använde örten mot insomnia. Andra nämner lavendelns lugnande effekt på hela centrala nervsystemet, som gör den till en effektiv behandling vid stress och huvudvärk. I Liverpool provade man för några år sedan att ge dagisbarn lavendeldränkta näsdukar som stress- och spänningshjälp. Allt sammantaget, man bör kanske vara sparsam med det lavendelstinna badsaltet så att inte en rofylld blötläggning glider in (läs: ned) i en permanent dvala...

Annars var det de lögarhöga romarna – förstås – som först fick idén att nedsänka sig i lavendelparfymerade badkar, övertygade om att örten var en ”återställare för huden”. Följaktligen kommer växtens namn från latinet – från lavanda (saker som ska tvättas), i sin tur från verbet lavare (att tvätta). Lavendel var dock inget för en simpel romare. 100 denarii för ett knappt halvkilo fick man punga ut med för detta blå guld. Det motsvarade "en månadslön för en dräng eller 50 klippningar hos barberaren". Och badade man inte i det kunde man alltid röka det – romarna blandade gärna lavendel också i tobak.

Nånstans på 1400-talet omnämns lavendel "för första gången i svenska språket", även om det nog inte var så många svenskar som uppmärksammade nytillskottet, eftersom det yttrades på medeltidslatin. Örten nådde vår höga nord med, och tack vare, det expanderande klosterväsendet. Munkarna odlade växten i sina örtagårdar, bland annat mot magont och gulsot. Vid ungefär samma tid ströddes lavendel över slottsgolven ute i Europa, som desinfektionsmedel och rumsdeodorant.

I England hade man bundit stjälkar till kors och hängt över dörrarna för att hindra häxor över tröskeln. När så Svarta Döden drabbade London 1665 fick lavendelns avskräckande egenskaper en ny användning, fastbundet runt handlederna för att hålla pesten på avstånd. Handskmakare erbjöd en något elegantare lösning för mer välbärgat folk och parfymerade sina produkter med lavendelolja. Tjuvar i olyckans bakvatten, de som livnärde sig på att plundra offrens hem och gravar, lär ha blandat ett hopkok innehållandes lavendel kallat ”fyra tjuvars vinäger” som de tvättade sig med efter ett nattpass. I dag vet man att farsoten spreds med loppor, och en källa hävdar att "eftersom lavendel är ett effektivt insektsmedel, kan användandet därav mycket väl ha bidragit till att begränsa pestens spridning”.

På engelska 1800tals-gods lade husfrun ut lakan till tork på trädgårdens stramt klippta miniatyrhäckar av lavendel. Man konserverade också blommorna i tre gånger mängden socker till en huskur mot huvudvärk. Trots allt var måhända den mest udda användningen den i Toscana utbredda vanan att låta barnen ha lavendel i fickorna för att skydda dem från att bli kidnappade av zigenare (!).

Än i dag tycks lavendelns mytiska krafter tillbedjas. Jag läser på en modern new wave-hemsida att kvistar kan användas ”brinnande som rökelse i ritualer och trollformler med syfte att attrahera pengar, kärlek, beskydd, och succé”. Det senare låter onekligen som en behandling för en åkomma värdig 2000-talet.

(om du nu läst så här långt utan att ha nickat till – skriv gärna en kommentar – kanske har du en historisk/lokal anekdot som jag missat! Ser fram emot att höra av er alla!)

Lavender. The most gorgeous scent in the world. No wonder humans have tried to use its magic powers since ancient times. Lavender is said to have been one of the smells of the perfume urns of the Tutankhamon’s grave, for instance. And Cleopatra caught both Julius and Marco with a little lavender behind her ear (and a thick eyeliner, admittedly). Depending on which angle one likes to see it from, the real passion magic may be the Medieval belief that keeping the flowers between the marital sheets would eliminate any fights within the relationship…

In Sweden, traditionally, lavender was part of the ”church bouquet”, strongly smelling compilation of flowers and herbs to sniff, helping to keep awake during lengthy Latin verses in the 18th and 19th centuries. It also had a more prosaic bonus, being effective against odours of the pew neighbour…

Odd thing though, most sources talk about lavender as a tranquiliser. The aromatic molecules are said to stimulate ”the kind of brain activity that is associated to relaxation”. Thus promoting a good sleep. Already the Greeks knew that, using the herb against insomnia. It’s also mentioned as a remedy of stress and anxiety. A few years ago, primary school children in Liverpool were given lavender-perfumed hankies o to help winding down. All in all, I suppose one should be careful with the lavender bubble bath, not dosing off into eternity…

It was the bath-prone Romans – naturally – who first got the idea of immersing themselves into lavender-soaked baths, convinced it would ”revive the skin”. Consequently, the name derives from Latin – from lavanda (things that need to be washed). Lavender wasn’t a ordinary Romans treat, though. At 100 denarii per half a kilo, it cost as much as the equivalent of a month’s pay for a worker, or 50 hair cuts. If they didn’t bathe in it, they smoked it – the Romans liked to mix in lavender with their tobacco as well.

Some time in the 15th Century, lavender was first mentioned in Sweden. Although, most Swedes would have missed the occasion, since it was uttered in Medieval Latin. It came to Sweden with the monks, who grew it at their monasteries as a remedy for stomach aches and jaundice. Across Europe, the herb was spread onto the floors of the castles as a disinfectant and room deodorant.

In England, lavender stalks had been tied to crosses and hung above the doors to prevent witches entering the houses. When London was hit by the Black Plague, in 1665, lavender was fastened to the wrists to keep the epidemic at a safe distance. The thieves who lived off robbing the victims’ homes and graves made a concoction which included lavender and was called ”four thieves vinegar”. A quick dip in that after a night’s shift…

In the 19th Century, English housekeepers laid sheets to dry on top of the low lavender hedges in the garden. They also preserved the flowers with three times the weight of sugar for a household remedy of headaches. The oddest usage of lavender was perhaps the twigs of the herb in the pockets of the children of Tuscany – there to protect them from being kidnapped by gypsies (!).

Still today, the mythical powers of lavender is very much alive. I see on a modern homepage for a New Age group, that ” Dried lavender stalks burn like incense sticks, and can be included in spells and rituals aimed attracting money, love, protection, and success.” Now, doesn’t that sound like a treatment for a complaint, worthy of the 21st Century.

(Please share your lavender anecdotes in the comment filed!)