Den motsträviga trädgårdsdesignern

Ökens guld/The Gold of the Desert

2012-01-15T14:29:00.008Z

Det är på vintern apelsiner mognar. Var det på 70-talet (rätta mig gärna ni som har bättre minne) som det var först runt advent handelsdiskarna fylldes av de maffiga, färgglada frukterna, för att sedan tunnas ut fram på tidig vår. Nånstans i början på sommarlovet hade man nästan glömt dem, men så var de där igen, söta, saftiga och sällsamt livsbejakande, också en själens vitamininjektion lagom till första snön. Min familj frossade aldrig i frukt när jag var barn, utom just till jul. Närmast olovliga överdoser i apelsiner och satsumas. Det var väl något med mörkret, solbristen. En apelsin var som solen själv, fyllde hela handen. Numera har jag förlorat känslan, upptäcker jag när jag kommer till Marrakesh – och barndomsmagin väcks till liv igen. Apelsinerna mognar i Marocko i december. Nej, det är inte bara det att de säljs i varje gatuhörn. Lyser brandgula från åsnekärror, lastbilsflak, på dukar utlagda på trottoarerna, i drivor byggda på höjden, orange pyramider. Det är inte heller att man enbart kan korsa det smått legendariska centrala torget Djemaa el Fna i medinan, gamla staden, i korselden av oräkneliga, konkurrerande försäljare av färskpressad apelsinjuice.

It is in winter oranges ripen. Wasn't it the 70's that it was not until around Christmas, and only then, supermarkets were filled with the juicy, colourful fruit, and then had more or less disappeared by early spring. Somewhere at the beginning of the summer holidays one had almost forgotten about them, but they would return again, sweet, succulent and strangely life-affirming, in time for the first snow in late November. My family allowed ourselves a winter overdose of oranges and satsumas. It had something to do with the dark days, the lack of sunlight. An orange was like the sun itself, filled the whole hand. Nowadays, I have lost that particular feeling, I realise, when I arrive in Marrakesh - and childhood magic is brought back to life again. No, it's not just that oranges are sold in every street corner, from donkey carts, back of lorries, on canvases laid out on the pavements, in droves, in man-made hills of fruit, orange pyramids. Nor is it that you can only cross the legendary central square Djemaa el Fna in the medina, through crossfire of the countless, competing vendors' cries about freshly squeezed orange juice.

Det som drabbar mig är apelsinträden.

Det är som om jag kommit till saftens källa.

What hits me are the orange trees.
It's like I've come to the well of the juice.

De förvånansvärt små, prydliga träden växer förstås på innergårdarna till palatsen (se mer om dem i föregående inlägg) och stadsmuséet. Stadsmuséet!

The surprisingly small, neat trees grow, of course, in the courtyard to the palaces (see more about them in the previous post) and within the grounds of the municipal museum. The municipal Museum!

Men allra läckrast – och mest oväntat – är att vi kan vandra i timmar åt än det ena hållet i staden, än det andra, och varenda stor gata – och de är många – är kantad, på båda sidor, av apelsinträd. Till och med längs den enorma, hårt trafikerade genomfartsleden Avenue Mohammad VI, ståtar de, ett på var tionde meter. På båda sidor. I dubbla rader, eftersom avenyn dessutom bjuder på en mittrefug som svenska Trafikverkets generaldirektör inte ens kunnat drömma om i sina våtaste mittrefugdrömmar. Eller egentligen är det sex mittrefuger på rad, vartefter vägen går rakt igenom en giganorm olivlund för att sedan dra en bra bit ut på landet, fortfarande med planterade refuger, om än i något mindre bombastisk skala. Spännvidden och omfattningen av de centrala delarna av mittrefugernas plantering trotsade all möjlighet att göra dem någon som helst rättvisa på bild, men tänk er dessa rader av apelsinträd, uppstickande ur tiotusentals rosenbuskar i till synes oändlighet. Lägg till en liten fontän på var tolfte meter, och, lite diskret så där, det tar en liten stund innan den framträder på näthinnan, den blåslöjade konturen av Atlasbergen i fjärran.

But the most fantastic - and most unexpected - is that we can walk for hours in any direction of the city, and every high street - and they are many - is lined on both sides, with orange trees. Even along the huge, busy thoroughfare Avenue Mohammed VI, there is one orange tree in every ten meters. On both sides. In double rows, as the avenue also offers a center refuge the size of a small town park. Or actually, there are six refuges in the middle of the row, after which the road runs through an ginormous olive grove before it hits the countryside, still with planted traffic islands, although on a somewhat less bombastic scale. The range and extent of the central part of the refuge planting defied any try to make it justice on a photograph, but imagine these rows of orange trees, sticking up out of the tens of thousands of rose shrubs into what seems like eternity. Add a small fountain every twelve metre, and, the blue-veiled contour of the Atlas Mountains in the distance.

Kan man inte fylla Stockholms Stadsmuseums innergård med krusbär. Ett hav av körsbärsträd runt stadshusets kajkanter. Hallon på Sergels torg, någon? Någon lämplig, tjockhudad frukt som kan kanta Essingeleden?

Couldn't the courtyard of Victoria & Albert's Museum be filled with gooseberry shrubs. A sea of cherry trees around the Parliament. Raspberries in Trafalgar Square, anyone? Any suitable, thick-skinned fruit that can frame the M25?

(Det bästa från Marrakesh har jag sparat till sist – en smått surrealistisk trädgård skapad av en konstnär under första halvan av 1900-talet, i modern tid förvaltad av en världscelebritet som vi mer associerar med mode och parfym…)

(The best bit of Marrakesh, however, I have saved for last - a somewhat surrealist garden created by an artist in the first half of the 1900s, and lovingly catered for in modern times by a fashion and perfume celebrity...)

Palmblad och rosor/Palm Trees and Roses

2012-01-08T23:06:00.002Z

Han måtte ha besökt Marrakesh, Slas. Här landade jag på annandagen och insåg att mina förväntningar på en stad byggd mitt i en öken definitivt inte hade grönska särskilt högt på listan. Visst, en oas här och där kunde jag gott tänka mig, någonstans måste stereotypen ha fått sin första näring. Istället möter jag en stad där de offentliga planteringarna överträffar – både i skala och ambition – de i de flesta europeiska huvudstäder jag kan komma på (bara Agdalträdgården, grundad någon gång på 1100-talet, sträcker ut sina frukt-, oliv- och aprikosträd över 500 hektar). Man får dessutom ha i åminne att de har en nackdel, marockanerna. Regn är inget man kan räkna med.

I landed in Marrakesh and realised that my expectations of a city built in the middle of a desert certainly did not have greenery particularly high on the list. Sure, an oasis here and there, I could well imagine. Instead, I meet a city where public plantings surpass - both in scale and ambition - the ones in most European capitals I can think of (Agdal garden on its own, founded in the 12th Century, stretches out its fruit, olive and apricot trees over 500 acres). One must also bear in mind, they have a disadvantage, the Moroccans. Rain is not something they can count on.

Bevattningstekniken har man effektiviserat, med en snillrik ”vallgrav” som grävts upp runt alla plantor och träd (utom suckulenter, förstås). Detta koncentrerar det tillförda vattnet till där det verkligen behövs. Notera också hur naket det är mellan de stora träden/plantorna. För en svensk trädgårdsentusiast kliar det genast i fingrarna och man vill spada in någon läcker underplantering. Jag har inte fått det bekräftat men jag gissar att anledningen är just torkan. Stora plantor med kraftfulla näringsreserver går att odla i en öken. Småväxter är liksom ingen idé, de skulle torka på en förmiddag om man inte var där med slangen varje dag.

Irrigation technology has been refined with an ingenious "moat", dug up around all the plants and trees (except succulents, of course). This concentrates the supply of water to where it's really needed. Also, note how bare the ground is between the plants. A Swedish garden enthusiast instantly wants to fork in some dense underplanting. Not confirmed but I'm guessing that the reason is the drought. Large plants with powerful nutritional reserves can grow in a desert. Growing small plants is no point, they would wither in a morning if you were not there with the hose every day.

Palmer är, förstås, legio i den här delen av världen. De är dessutom läckert grafiska i sitt uttryck. De resliga stammarna ger höjd i ett platt landskap och är dessutom snyggt färg- och formmatchade med linjerna i de medeltida byggnaderna.

Palm trees grow, of course, in abudance in these parts of the world. They are also elegantly graphic in their expression. The tall trees provide height in a flat landscape and their color and shape elegantly matching the hues and lines of the medieval buildings.

Palmernas bladverk ger en rufsig, nästan lekfull kontrast till den allvarliga, stilrena arkitekturen.

The palm tree foliage gives a tousled, almost playful contrast to the serious, classy architecture.

Och glöm det där med turistortens standardpalm, här finns en artrikedom inom släktet som får våra svenska tallskogar att synas en aningens enahanda.

And forget your standard tourist resort palm tree. Here, there is a variety of species within the genus that make our woodlands appear somewhat monotonous.

Palmer är också ymnigt förekommande i den centrala stadsparken, förstås, som bitvis ter sig som en smärre djungel i svenska ögon.

Palm trees are also abundant in the central city park, of course, which at times resembles a small jungle to me.

De botaniska inslagen intill och inuti (!) medeltida palats och andra historiska byggnader tycks lika kärleksfullt omhändertagna som husen själva. Det är som om de alltid hört ihop, vuxit ihop. Lätthet och fräschör intill tyngd och historia. Det är också trädgårdarna och växterna som visar spåren av liv genom seklen; en lördagsförmiddag i skuggan under palmen ligger inte långt borta i fantasin, en måltid av nyss plockad frukt. Möblemang och saker däremot, är undanplockat och förevisas i glasmontrar om de visas alls.

The botanical additions on the grounds and even inside (!) Medieval palaces and other historic buildings appear to be as lovingly cared for as the houses themselves. It's as if they have always belonged together, grown together. Lightness and freshness next to weight and history. It's also in the gardens and through the plantings that history comes to life. One Saturday morning in the shade of the palm trees on the patio is not far away in the imagination, or a meal of just-picked fruit. Furniture and things, however, are removed from the rooms and exhibited in glass cases if they are shown at all.

Öknen måste grönska för att kunna uthärdas. Och de flesta ståtliga byggnader här byggdes en gång med en trädgård, något annat var otänkbart. De stora palatsen har flera stycken. Följaktligen är det inte alls konstigt att ramla på en citron bland grenverket i gången upp mot Palais Bahia, eller att bananer blommar på dess innergård.

The desert has to flower to be endured. And most magnificent buildings here were built with a garden, a lush patio, anything else was unthinkable. The great palaces even have several. Consequently, it is not surprising to stumble across a lemon among the branches by the path up to the doors of Palais Bahia, or finding the banana plant in flower in its courtyard.

En Brugmansia frodas intill den medeltida gravvården.

A Brugmansia thrive next to the medieval tomb.

Så, vad kombinerar man dessa exoter med? Svaret ligger i rubriken. Rosor. Totalt otippat av undertecknad. I tiotusental. Enorma rabatter med bara två färger, två sorter. Vita är favoriten, men på sina ställen dominerar en röd sort. Enkelt, elegant, och effektfullt.

So, what do the Moroccans combine these exotic palnting with? The answer lies in the title of this blog post. Roses. Totally unpredicted. Roses, en masse. Hugely just two colors, two varieties. White is the favorite, but in some places a red rose dominates. Simple, elegant, and visually effective.

(Nästa inlägg ska handla om en vinterfrukt som vi numera kan köpa året runt. Men i Marrakesh vrids årstiderna rätt. Det är på vintern, lagom till jul, som apelsinen mognar. Och det blir temat över hela staden.)

Blooming Friday: Pånyttfödelse!

2010-02-25T23:09:00.003Z

Se, nu återuppstår de, de första vårblommorna! Fast, de ser mest tilltufsade ut, framtunga och en aningens krokiga. Men nu är det som det är, jag skyller på regnet, det ger sig inte. Inte är de så där magnifikt maffiga, som sig bör vid en avskedsföreställning. Egentligen hade jag nog föreställt mig en aningens tjusigare sorti. Vad är det jag säger? Jo, jag känner att jag gått hela varvet runt i min egen trädgård och här på Den Motsträviga - ni skulle bara få behöva se samma gamla plantor igen, och höra samma tugg repeterat - hur kul är det?

Men, jag försvinner inte från bloggvärlden – också jag "återuppstår" på min nya blogg, som jag kallar utanpunkt. Det blir en bredare berättarblogg med funderingar runt skrivande, en smula kulturtänk, några existensiella krumsprång, tillsammans med nedtecknade upplevelser och ögonblicksbilder, kanske man kan kalla det resekåseri. Och, eftersom en trädgård är den mest kontemplativa och kulturella plats jag kan tänka mig, kan ni nog lugnt räkna med att det blir en och annan sådan på nya bloggen också.

Jag hoppas förstås på att få se er alla i mitt nya hörn av bloggvärlden. Men till er som väljer att inte följa mig dit vill jag utbrista ett stort tack för den här tiden, er värme, de sköna tillropen och de sympatiska kommentarerna. Jag kommer kika in till er emellanåt också, som vanligt, förstås. Till er andra, som vill hänga med - vad kul det ska bli att återse er på en ny plats i cyberrymden! En naturlig fortsättning, utan punkt

For my English readers, I thank you all for this time, now that I have decided to let this garden blog quietly doze off. Thank you all for your warm comments and friendship!

Proffsens orkidéer / The Pros' Orchids

2010-02-18T13:45:00.008Z

Kew har sex separata växthusavdelningar (av totalt 21) för bara orkidéer, var och en med sin egen klimatmaskin. En av trädgårdsmästarna berättar att många tropiska orkidéer är så känsliga för minsta avvikelse från den exakta livsmiljö de kräver, att blommorna kan vissna på bara några timmar, enkom för att de flyttats från sin kuvösa tillvaro i Kews plantskola till visningsväxthuset – en 300 meters transportsträcka i fel (läs: engelskt) klimat.

Kew has six seperate greenhouse sections allocated for orchids exclusively. Each one with its own climate machine. One of the gardeners tells us that many tropical orchids are so sensitive to change of their ideal living conditions that the flowers will wither and die in just a few hours after having been transported in the wrong (read: English) climate to the display greenhouse only 300 metres away.

Många orkidéer vill ha hög luftfuktighet. Kew sköter detta med vattenånga. För att få en snabb visuell antydan om att Vandaorkidéerna med sina luftrötter har tillräckligt av den blöta varan använder Kews trädgårdsmästare en klängväxt, Tillandsia usneoides, som en slags fuktmätare. De hänger som rufsiga girlanger över luftrötterna och är känsliga nog att vissna på studs – och lyckligtvis långt innan orkidéerna är hotade – när fuktigheten börjat sjunka till för låga nivåer. Lite kul att se att en sån naturlig lösning anses mer tillförlitlig än de högteknologiska klimatanläggningarna. Kanske kan användas till vanliga krukväxter också kommer jag på mig med att tänka.

The gardeners at Kew use a climber, Spanish moss, as a humidity metre. This plants withers instantly – but well before any orchid – when the humidity levels start getting too low.

Att föröka orkidéer via sådd är inget för amatörer, fröna kan inte gro utan en speciell svampväxt, som dessutom varierar från sort till sort. Man lär kunna köpa laboratorieframodlade orkidéembryon – de växer i agar på flaska eller i burk med tillräcklig näring för flera månader. Vi får veta att denna ”näring” gärna kan vara gröt för vissa orkidéer. Ja, just det, samma som människobarn äter, banangröt är t ex ett populärt kosttillskott också för blommor!

Raise orchids from seeds is no business for amateurs, the seed wouldn’t even germinate without a certain fungus. You can buy seedlings though, grown i agar in glass jars, containing nutritions for months. We learn that orchids’ food might be porridge – right, the banana one is a favourite!

Men ibland kan brister i odlingskunskaper faktiskt ge fördelar. En orkidé i stress (vilket inte torde vara alltför svårt att sätta denna ömfoting i; att övergöda den, gavs som ett exempel på misshandel) får akut dödsångest och börjar maniskt producera småttingar som sticker upp som fjälliknade skott vid basen. Dessa kan samodlas med moderplantan tills de med försiktighet kan separeras. Annars kan man lättare föröka genom delning. Kews trädgårdsmästare rekommenderade att man väntar tills plantan har fyra rejäla stammar och sedan delar dessa och får två nya par.

Sometimes a lack of knowledge can prove to be successful. An orchid in stress (by say, over feeding for instance) believes it’s about to die, and starts producing little ones by the base. These can be carefully separated when stronger. Otherwise, it’s possible to propagate by division. Kew’s gardeners recommend waiting until the orchid has four strong stems, then divide them into two parts.

De flesta orkidéer blommar en gång om året. Men en Phalaenopsis kan förivra sig till en nästan konstant blomning om den tidigare blomstängeln klipps ned till den tredje ledknuten från basen.

Most orchids only flower once a year. But a Phalaenopsis can be made almost constantly productive if the flower spike is cut three nodes from the base.

Blooming Friday: Orkidéer! / Orchids!

2010-02-18T13:37:00.006Z

I ett gråtonat februari drar Kew Gardens i London på med färgerna med en utställning om orkidéer. I år tog jag mig också en smygtitt bakom kulisserna, i Kews egen barnkammare. I tre inlägg delar jag med mig vad jag sett och lärt av dessa sköna plantor.

This rather gloomy February, Kew garden in London gets the colours out with a display of orchids. This year, I also sneeked behind the scenes, into the heart of the Kew nursery. In three posts I’ll share what I learnt, starting here with some cool facts about these pretty plants.

• Bara 1/3 av världens alla orkidéer växer i jord, på marken. De allra flesta växer i barken eller med luftrötter i träd, andra på klippor.

Only one third of all orchids grow in the soil. Most of them grow in trees and on rocks.

• Orkidéer är nyckelväxter i det nätverk av liv som binder växter och insekter till varandra. Vissa orkidéer kan bara pollineras av ett enda sorts bi (!) till exempel. Om man – likt en tidig medarbetare i Kew, vi talar blindstyrigt brittiskt 1850-tal – plockar på sig stora förekomster av orkidéer från ett enda ställe så skadar man hela skogen. Den engelske ädlingen lämnade inte en planta kvar. Vår guide skyndade sig att tillägga att Kew inte arbetar så numera. Jag tyckte det var lite gulligt att hon kände sig nödgad att säga det.

Orchids are key plants in the network of life which connects plants and insects. Some orchids can only be pollinated by one single species of bees (!). Over collection damages the whole forest.

• Det finns ungefär 25000 arter av orkidéer i världen, och 200 nya upptäcks varje år. Kew har en av världens största, och äldsta orkidésamlingar och ett digert forskningsprogram. Många orkidéer man nu visade i specialutställningen i växthusen hade inga namnskyltar. Men den som vill kan alltid fördjupa sig i de sex volymer Kew ger ut med varenda blomblad namngivet. Jag tror jag väntar tills den kommer som e-bok.

There are about 25,000 varieties of orchids in the world, with another 200 discovered every year. Kew publishes a six volume orchid encyclopedia with all the details. I think I wait until the e-book version.

• Ordet orkidé kommer av grekiska orchis, som betyder ”testikel” på grekiska. Detta för att de klumpformade knölarna vid basen på många orkidéer sägs påminna om de manliga, eh, klumpformade knölarna. Ja, jag får ju tro på vad de säger, jag vet ju inte, jag är en fin flicka.

The word orchid comes from Greek, orchis, meaning ”testicle”. Allegedly because the lumpshaped tubers resembles the shape of, eh, the male lumpshaped tubers.

• Varje orkidé har en manlig ”knapp”, en så kallad pollina. Denna sitter ofta högt upp på den mittersta blombladskoppen. Den kvinnliga delen sitter längre ned i samma del, och går under det kryptiska namnet stigmatiska ytan – vilken (den kvinnliga) guiden utan omsvep kallade ”den klibbiga röran” – hmm sisters, ska vi tolerera detta?).

Every orchid has both a male and a female part, the latter being called ”the sticky mess” by our (female) guide. Hrmph.

Vit under vitt / White underneath White

2010-02-12T00:44:00.006Z

Det har sina sidor att vara en vinterblommande växt. Första misstaget denna Camellia gjorde var att få för sig att släppa första knoppen redan strax innan jul. Det hade den aldrig gjort förut. Någon dag senare kom the white christmas och denna ensamma blomma gulnade på en eftermiddag. En dyr läxa. Sedan dess har det lilla trädet hållit på sig, inväntat slask och smältning, varit försiktig i sin blomsteryra. Nu hade det varit snöfritt i tre veckor. Det är ju helsäkert i sydengland, vår i antågande… Tills igår, när vi fick snabbvisit av en turistande svensk vargavinter. En decimeter på en kvart.

There are a few snags being a winter-flowering plant. The first mistake this Camellia did was to get the idea to loosen up and produce its first bud already just before Christmas. A day later entered the white christmas. And the flower turned yellow in an afternoon. A lesson learned. Since then, the small tree has been cautious in its flowering spree. Eventually, blizzards had passed, winds had eased, it had been snow-free last three weeks. That’s a safe bet in the South of England, spring around the corner. ’til yesterday – a decimeter in fifteen minutes…

Två skepnader / Two appearances

2010-01-17T14:38:00.003Z

Förra sommaren visade jag en återhållet gul Iris Foetidissima. Här också den blekblå. "Bären" däremot, är denna iris vinterskepnad – klarröda, rena julfröjden, redan från oktober och långt in på nya året. Ja, nästan ända tills de nya blommornas spjut skjuter upp ur bladrosetten, någon gång i maj. Iris foetidissima är en av få irisar som är vintergröna här i England (även om de sett lite chockade ut under den senaste tidens snötäcke). Bilden på bären togs för kanske fem dagar sedan. Men nu har det tinat här på sydkusten, för fyra dagar sedan låg snön fortfarande, i dag är det kanske 12 grader varmt. Här svänger det snabbt!

The berries is the winter 'face' of Iris Foetidissima – one of few irises which are evergreen here (though a little shocked underneath the recent blanket of snow). The berries are like christmas decorations, from october and well into the new year.

Vild vinterträdgård / WIld Winter Garden

2010-01-06T23:47:00.006Z

(English summary at the end)

Jag är formgivare, jag tror på kraften i att ha koll och kontroll på form, komposition och färg. Det är mycket fint som genom historien har skapats på det sättet, trädgårdar till exempel. Men ibland får man också som formgivare ta av sig hatten i vördnad för skönheten i tillfälligheten, precisionen i ett slumpartat ögonblick då allt faller på plats av sig självt, eller bara perfektionen i det som skapats alldeles naturligt (möjligen med assistans av en högre hantverkare). Vintern i Stockholm är oftast ful, huvudstadens gatukontor jobbar hårt på det. Det blir en anskrämlig mix av smutsiga snödrivor, saltfuktade vägar och sandgloppiga trottoarer. Trafik före estetik (antagligen misstror man stockholmaren för att vara kapabel att halkköra), och ett utomhus man helst flyr. Östersunds gatukontor verkade ha åkt på en lång och behövlig semester lagom till jul. Hela Jämtland fick vara snövitt; ängar, skogar, sjöar, gator, vägar och trottoarer. Landskapet låg som en smarrig gräddbakelse. Det klena dagsljuset fick det vita att slå över i trollskt blått i skuggorna. Det var mäkta vackert, tog andan ur oss. Solen, den veka, spred den enda gula nyansen, en avkyld akvarell som saftade sig i diset av flyktiga iskristaller. Granarna bugade sig under snömängderna, koketterade, med all rätt, i sina tunga, vita skruder. Björkarna var sockerpudrade, ner till minsta kvist; trädkronorna briserade i motljuset, stod som kristyr. Tillochmed den morgontidiga skidåkaren, han som nästan pulsat med laggarna i den djupa nysnön, bidrog till konstverket, lade de sista linjerna som för ögat in i bilden. Ni har en konstfull trädgård, jämtar!

I’m a designer, I believe in the power of controlling shape, composition and colour. There are some things throughout history which have been made thanks to that, gardens for instance. But, sometimes, also a designer needs to step back for the beauty of coincidents, the precision of a moment when things just fall into their right places out of mere chance, the perfection of what was created completely naturally. I spent some days last Christmas in this landscape, breathtakingly beautiful. The bleak sun, washing a little yellow into the blueish shades. The spruces, bowing deeply in the heavy snow cladding. The birch trees like sugar dusted. Even the early skier, who had laid the track to lead your eyes into the image. Now, that is an artful garden they have up there!

Vild vinter / Wild winter

2010-01-02T18:33:00.003Z

(English summary at the end)

Det är sjutton minus, solen masar sig knappt upp över grantopparna, ligger sedan som en mattgul lampa, förmår just lätta de blå slöjorna av morgontidig snörök. Vi är vid Ottsjön strax söder om Åre, här för att göra 26 nya bekantskaper. De är Grönlandshundar eller blandraser. Ett har de gemensamt, de har vintern i venerna. Jag ser in i snölandskapet i hundens öga. Där är isvidderna koncentrerade till en enda, manisk punkt.

Vi förbereder färden. Djurkropparna ångar, musklerna spänns, de fiser av ren upprymdhet! De vill ut, ut, nu, genast. De drar i selena, halsarna sträckta. Iväg, på en gång! En börjar skälla, strax hela packet. De eggar varandra, en kakofoni av galna röster, grimaserande anleten. När vi äntligen far blir de knäpptysta, åtta koncentrerade hundviljor framåt, bara framåt (går släden trögt i ett motlut vänder de huvudena genast mot oss, ger oss en kritisk vargablick).

Vi glider snudd på ljudlöst i Kung Vinters salar, ett lätt frasande av medar mot mjukaste nysnö. En alldeles underbar, fullständigt surrealistisk resa. Genom snötyngd granskog, över platåer med milsvid utsikt över fjärran fjäll. Redan efter en halvtimme har mina tår domnat bort i kylan, men mina sinnen är mer vakna än någonsin.

It’s seventeen minus. The sun has barely managed to rise above the tree tops. It hangs like a bleak lamp, only partly lighting up the blue veils of snow haze. We are at a mountain lake, here to make 26 new aquaintances. They are Huskies, or mongrel. They have one thing in common, the winter is in their veins. I look into the snow landscape in the dog’s eye. There, the icy expanses are concentrated into one single, manic point.

We prepare the trip. The bodies of the animals are steaming, muscles are tightened, they fart in sheer excitement! They want to go out, out, now, immediately. They pull the harnesses, the necks stretched forward. One starts to bark, then the whole pack. They trigger each other, a cacophony of mad voices, pulling wry faces at each other. When finally we’re off, they’re all silent, eight concentrated dogs per sledge.

We glide through the halls of King Winter, a light rustle of runners against the softest of snow. A completely marvellous, surreal journey. Through snow-heavy spruces, over plateaus with views over the distant mountains. Already after half an hour, my toes are numb from the cold, but my senses are more awake than ever.

God Jul! / Merry Xmas!

2009-12-20T07:59:00.005Z

(English summary in the end)

Med en entusiasm ovanlig hos de som kallar sig motsträviga ska nu undertecknad försöka trotsa det engelska snökaos som senaste dagarna har hållit landet i vad som närmast kan liknas undantagstillstånd – för att resa bort och fira jul. The conditions är allvarliga, förstår ni där i Sverige. Här har flera centimeter snö drasat ned, oh dear, och ligger kvar! (ja, som pudersocker på semlor, ungefär, men redan semlor är exotiska i den här delen av världen). På grund av vädret stänger de flesta engelska skolor, bussar går inte, tåg går inte utan enorma förseningar (ni kanske hörde om de 2000 passagerare som fastnade i 16 timmar i tunneln under kanalen, ja, det är inte mycket bättre på fast mark heller, that I can guarantee). Inte nog med att det varnas å det allra seriously att försöka köra bil på vägarna, i BBCs News direktsändning står den utsände reportern, oklanderligt klädd i tunn middagskavaj och slips (we can't let the standards slip), och väser fram mellan blåa läppar, "Don't go out unless necessary!".

Tanken var att vi skulle åka till Östersund (en stad som fungerar alldeles utmärkt också under en halv meter snö). Vi får se om vi fastnar på vägen (det lär i så fall definitivt bli på den här sidan Nordsjön).

Till alla bloggarvänner och läsare: En riktigt härlig, och God (VIT!) Jul!

With enthusiasm unusual for those who call themselves reluctant, I will try to defy the English snow chaos, which for the last few days has held the country in something close to a state of emergency, and travel to celebrate xmas up north. Luckily, where we're going, life runs smoothly even under half a metre of snow (we're talking north of Sweden here, they've been practising dealing with that white stuff for a couple of years now). Unless we get stranded on the way, probably on this side of the North Sea.

Anyway, to all blog friends and readers: A Happy (and WHITE!) Christmas to you all!

Färger i det grå / Colours among the greys

2009-12-14T07:22:00.003Z

(English summary at the end of post)

Det är inget fel på era datorer, det är helt enkelt ingen bild på detta inlägg. Bilden är i texten…om det nu inte bara är något jag säger för att ursäkta att jag inte hade någon kamera vid tillfället.

Allt är grått.

Är det?

Jag satt på en flygbuss i Sverige för några dagar sedan, tittade på det trista gråvädret utanför fönstren. Sedan sänkte jag blicken från det kompakta, regntunga molntäcket. Det första som slog mig var det varmgula gräset; låg som ett kraftfullt stråk av senap över fälten. Som gräs visset, som kulör oväntat levande. Inte ens den grå graniten var grå. Den var melerad än i ljusockra, än i rosarött, ibland med stora sjok i klart, pockande skärt. Här och där ett överkast av saftig mossa, i regnet ilande klargrön, i sin tur kontrasterad i både färg och struktur med partier av krulliga lavar i elegant burgundyröd. Och så granarna, är det någon annan gång på året grangrön är underskön? En djupgrön, en barytongrön, en ända in i märgen-mörkgrön. Granskog är som målade fonder som omsluter landskapet, ger perspektiv och spänning i djupled. Har man tur är det inte bara ett standardgråväder utan, som vid min resa, ett så inbota tungmurr att granväggarna blir poetiskt skiktade, tonade av svepande dimbankar, som i japanska tuschlaveringar. Sedan smågranarna, de nyutsprungna, skrek och spretade i undervegetationen i ungdomligt kaxig limegrön. Vätan hade gjort alla färgerna intensivare, mättade till bristningsgränsen. Men jag får inte glömma pennstrecken, det grafiska inslaget – björkklungorna med sina svartvita utrop på vertikalen, med grenverk som smalnar av i en suddig skiss av rufsiga vinröda ruskor. Vilket underbart väder! En ren konstupplevelse, och jag tänkte, det är storstaden, förortsbetongen, asfaltsdjungeln, som är smärtsamt ful i höstliga gråväder, inte naturen. Med en naturskön utsikt till vardags tror jag mina höstdepressioner snart skulle vara botade.

There’s nothing wrong with your computers, there isn’t any image with this post. The image is in the text…unless that’s just a bad excuse for me not having a camera at the time.

Everything is grey.

Is it?

I was travelling by coach the other day, in Sweden. I was looking at the grey weather outside. I lowered my gaze from the comapct, heavily overcast sky. The first thing that caught my eye was the warm yellow of the grass; like a brush stroke of mustard across the fields. As a grass, withered, as a colour, surprisingly vivid. Not even the grey granite was grey. It was mottled with light ochre, with pinkish red. Here and there, a spread of moss, bright green, and contrasted both in texture and hue with curly lichen in an elegant burgundy red. And then the spruces, is there any other time of the year when spruce green is so deep? A baritone green. The spruce woods are like painted backgrounds, framing the landscape, giving it perspective and depth. If you’re lucky, it’s not a standard grey weather, but a serious one, making the walls of spruces layered with fog, like in a Japanese ink wash drawing. The young spruces were shouting in the subvegetation, cocky and lime green. The wetness had made all the colours deepen, but I mustn’t forget the graphic feature – the groups of birch trees with their black and white verticals, the branches becoming a fuzzy sketch of maroon. What a wonderful weather! I found myself thinking, it’s the city, the surburban concrete, which is dead ugly in grey weather, not nature. With this view everyday, I think my autumn blues would be cured quickly.

Blooming Friday: Det brinner!/Colours on fire!

2009-12-11T10:16:00.002Z

(English summary at the end of the post)

Hade jag gjort valet själv, så hade det blivit något svalt blått eller vitt igen, jag ”gillar inte gult och orange” (har ni ju hört förut), de färgerna raderar jag redan i första ansatsen. Jag skulle stå där med något i ton i ton med höstens grå, blågrå, vit… Välmatchat men inte särskilt upplyftande. Därför är det skönt när ens vänner, så här mitt i höstrusket, faktiskt struntar i vad jag tycker (eller ens tänker på det) och blommograferar mig en sprakande ansamling blommor i mäkta orange, skriande brandgul, illigaste varmgult, punkigt kallgult, mörkorange, cerise och mättat rött. Det var som att få en bukett solsken.

Had I chosen myself, it would have been something cool blue or white again, I ”don’t like yellow and orange” (said that before, haven’t I), I erase those colours already during the first impulse. I would have been left with something to match the autumn greys, bluish greys, whites…. Well designed, perhaps, but not particularily uplifting. That’s why it’s so comforting with friends who, in the rainy horror, don’t care what I think (or don’t even think about it), and send me a sparkling ensemble of flowers in powerful orange, flame-coloured, strong, warm yellow, punky cool yellow, dark orange, cerise and satiated reds. It was like receiving a bouquet of sunshine.

Sommarminne med historiska toner

2009-11-29T23:37:00.004Z

Toppklocka, Campanula glomerata och Pestskråp, Petasites hybridus

(sorry, no English summary on this one)

I Krysmyntagården strax norr om Visby (för del 1 av detta sommarminne, scrolla nedåt) trängs örter för alla möjliga, och ska det visa sig, omöjliga, användningar. Krydd- och brännvinsörter förstås, och mängder av läkeörter. Som de ”cancer- och bakterihämmande” (rosenskönan är ett exempel på att di läkekunniga också i modern tid sneglar mot växtriket, ur växten kläms göttigheter som blir ett medel mot leukemi på 2000-talet), lämpligt grönt för luftrör och lungor (så fick jag äntligen veta varför det heter lungört), hjärtstärkande, laxerande och kräkframkallande rötter, frön och örter (Styvmorsviol, ska ha en ”äckelframkallande verkan som medför kräkningar”. Stackars styvmödrar, vad är det de gjort?), för att bara nämna några. Visste ni förresten att Johannesört har kliniskt bevisad antidepressiv verkan? Sedan kan man sniffa på gotländska folkviseblomster, och öns kyrkagångsörter. Här finns bibliska växter, som visar sig vara en samling bekantingar (varav några exoter som vi ser som riktigt ursvenska, som dill. Den härstammar från Indien och Persien, där ser man). Traditionellt har man förstås hittat tvättmedel i växtriket. Såpört är historisk tvål, roten löddrar i vatten!

Krysmyntagårdens innehållsrika häfte (som ingår i örtagårdens inträdesavgift) bjuder delvis makaber läsning. Under rubriken ” häxörter” serveras t ex ett recept på riktig ”häxsalva”. Här beskrivs hur denna smörjelse bereddes med ”fettet från döda spädbarn eller hängda människor” ihoprört med en örtblandning inkluderande örten besksöta… Dock ges tipset några sidor framåt att det kan vara klokt att plocka en rejäl kvist silvermalört. Den ska man nämligen lägga ”över det nyfödda barnets vagga” till skydd mot häxors onda påfund.

Alruna är livsfarligt att dra upp ur jorden, får vi sedan veta. Bättre locka en hund (svart ska den vara också) med ett stycke kött upp på galgbacken att dra upp örten mitt i natten. Cikorians rot ska man däremot själv gräva upp med ett guldmynt, inte en minut över midnatt den 25 juli. Om man nu vill bli framgångsrik i kärlek och strid. Det vill man ju.

Från födelse till död, vid krämpor och sjukdom, hunger, tro, förhoppning, rädsla och vidskepelse. Ett verkligt örtaliv innan Svegros plastkrukor...

ps. jo, också Krysmyntagården har souvenirbutik. Men det som säljs är bl a egna, torkade örter på burk – i ett imponerande urval. Här finns också en kollektion fina köksattiraljer och mer burkat, ätbart. Men inget som ger sur eftersmak.

Sommarminne med doft av örter

2009-11-28T23:24:00.004Z

(sorry, no English summary on this one)

Först mitt i ett novemberregn inser man att det är nu som man som mest behöver semester. Först efter en rejäl rotväta begriper man att det är då ens soltörst är som störst. Så dags, när semesterdagarna redan är uttagna och reskassan tömd. Det är i det läget man uppskattar den mänskliga överlevnadsinstinkten, förmågan att trotsa säsongens sankmarker och ta ett kliv tillbaka till fast mark. Till sommaren.

Själv gjorde jag ju Gotland osäkert i juni. Här ett skönt grönt minne.

Efter att i hastigt mod rymt från krämarklorna i anslutning till ett berömt, men tämligen tomt ekande hål i berggrunden strax norr om Visby, var vi lite oroliga när vi svängde in på Krysmyntagårdens parkering. Skulle souvenirbutiken också här vara mer omfattande (och genant nog mer givande) än själva attraktionen? Men, lyckligtvis fann vi oss snart förnöjt tillbakalutade under ett vindpinat parasoll, charmade av fårfiol, gubbröra och gotländsk saffranspannkaka med salmbärsylt. Bara det. Kanske ska man kulturmärka denna plats, unik i Sverige (?) i sin brist på panini, latte och stereoida amerikanska muffins.

När man stirrat sig trött på den kil av Östersjön som från cafét dubblerar som den magiskt blå horisonten, kan man ta en runda i örtagården. Upplägget här är stramt, minst sagt. Vill man drömskt förlora sig i den botaniska meditationens krokiga stigar gör man nog bättre i att sitta kvar vid fikabordet. I trädgården är det nämligen pedagogiken som tagit tätposition, och pockar redan i sin utformning på både vakenhet och systematik. Här ligger fyrtio (!) identiska rabatter, var och en blott och exakt en kvadratmeter stor, i ett koordinatsystem draget med sträckta krattor. Det är svårt att inte associera till minutiöst positionerade skolbänkar i ett klassrum. Men kärlek saknas inte i undervisningen. Någon har med öm spade planterat varje upptänklig ört i passionerat djuplodande teman.

(den under bilden visar Pipört, Centranthus ruber, och Piplök, Allium fistulum)

Nu får jag allt ge mig för det här inlägget, det blir en så kallad ”cliff hanger” för trädgårdsintresserade. Del 2 i morgon.

Korvsjöar och stjärnhimlar / Water and Stars

2009-11-12T14:18:00.004Z

Det här är väderprognosen för de kommande dagarna.

Jag tror jag stannar här, framför världen på min datorskärm, inför världen inom mig. Jag skriver mycket, ibland med det mest livgivande flyt, som en älv (eller möjligen ett heavy rain). Ibland tar det ofrivilligt stopp, flödet går i bakspinn och tappar fart och riktning, som i kröken av ett meandrande vattendrag, den där biten som om några tusen år kommer att avknoppas och bilda en korvsjö och bli sitt eget innanhav. Geologiskt sett fascinerande, kreativt sett frustrerande.

Men det är antagligen ”bra för trädgården”, regnet, (det är det de säger här, mina nya landsmän om man blir lite för gnällig om vädret) Jag borde plantera om några plantor, till exempel Bergenian som blev vattensjuk redan förra vintern. Innan den drunknar.

Det är uppenbarligen måndag natt jag ska gå ut, passa på i uppehållet, betrakta stjärnhimlen och andas in oändligheten. Se min trädgård under Orion.

This is the weather forecast for the following days. I think I’ll stay here, in front of the world on my computer screen, within the world inside me. I write a lot.

Luckily, it’s ”good for the garden”. I really should be re-potting some plants, like the Bergenia which stood much to boggy already last winter. Before it drowns.

It’s clearly on Monday night I should step outside and breath in eternity. Watch my garden, under Orion.

Kruktragedi / Pot Tragedy

2009-11-06T15:21:00.012Z

(English summary at the end of post)

Efter en försynt önskan från Birgitta i Glädjekällan (och en kärvänligt barsk erinran om tidens obönhörliga gång från Ruben i densammes Rabatter), inser jag att det onekligen har varit lite väl motsträvigt på den här bloggen. Jag måste berätta, för Birgitta, och er andra, historien om mina blomkrukor från det gamla vikingatillhållet Yorkshire. En Yorkshire pot är en klassiker, fast man ska nog tillskriva viktorianerna äran, inte de vilda nordmännen. De tillverkas än idag av lokalt bruten lera, och är tunga, solida och tål en hel del, inklusive svår frost. Dock inte en engelsk vandal. Eller vem det nu var, som välte min Longtom en mörk natt strax efter att puben hade stängt. Krukan hade stått på trottoaren (vårt hus är så, framsidan direkt på gatan), med en rhododendron i. Vi satt och tittade på tv, fönstret stod på glänt. Jag minns ännu hur det lät, en tung, dov smäll, en olycksbådande dissonans som från underjorden.

Jag fann den morgonen därpå och det var som om någon sparkat mig rätt i skrevet. Så sanslöst okänsligt, så lågt, tillvaron liksom gungade till. Det här var dessutom inte första gången vi hade råkat ut för växtrelaterad vandalism. Från början stod där två av dessa ståtliga krukor på gatan. En annan morgon för ett par år sedan fann jag att den första Camellia jag köpt var uppryckt ur den ena krukan med rötter och allt. Jag kunde följa jordspåret till parkeringen runt hörnet. Den gången kom jag över chocken, köpte en ny Camellia och ställde henne och krukan på trädgårdssidan. Det är den hela krukan som står vid trappan på bilden.

Jag älskar dessa krukor, för deras eleganta, enkla men liksom aristokratiska profil. Kanske är det att de är högsmala som gör det. Runt midjan en fint typograferad inskription direkt i leran. De finns i olika storlekar, mina är väl cirka en halvmeter höga. Nej, Ruben, jag har inte lagat den än. Jag har inte riktigt hittat metoden, eller limmet. Har provat två olika, men det blev inte riktigt bra. Har någon något tips är det mycket välkommet. Krukans sidor är ungefär 15 mm tjocka så det vill till något som kan hålla ihop också när den fyllts med tung jord.

Här är företagets hemsida för den som vill se fler varianter. Dessvärre är de så tunga att jag befarar att de inte kan skickas över Nordsjön.

För övrigt översållas jag av ryska spam, vi talar i storleksordningen minst ett var femte minut, dygnet runt. Alltså författade med kyrilliska bokstäver och alldeles underbart obegripliga. Jag inbillar mig att de är nedpräntade med blod och hjärta (och möjligen en skvätt vodka) av bortglömda poeter från tundran, som med detta moderna kommunikationsmedel vill utropa ”här är vi, vi lever, vi skriver, vi törstar efter värme och läsare!”. För det kan ju inte vara så att det sitter några slemmiga Ivanos och försöker sälja denna västerländska kvinna viagra? Eller är det månne björnskinn, kaviar och grov tobak som går bäst i öst? Pravda.

A sad pot story. I have two Yorkshire flowerpots. They’re immensly strong, solid and tough – can withstand quite a lot. But not an English vandal. Or who ever it was, who decided to knock my longtom over, plant and all, one dark evening just after the local pub’s closing.

I found it the next morning, and felt incredibly drained. So insensitive, so low, the life in a small countryside town shattered.

I love these pots, their elegant, simple yet refined profile, and their tall design. And that inscription around the waistline. I haven’t found the right glue or method to reassemble it yet. Anyone has any tips, would be greatly appreciated.

Blooming Friday: En favorit / A Favourite

2009-10-15T21:40:00.003+01:00

(English summary at the end of the post)

Jaha, här trodde jag ju att blommorna blommat ut, buskarna på väg in i vintervila. Men några har kommit igen, till min stora förvåning, som denna Hebe. (Jo, jag har hela namnet på den, ute på själva stammen. Det är mörkt ute nu, och sniglarna är på krigsstigen, ni menar väl inte att jag ska ut och krypa nu…kan ni vänta tills i morgon!?)

Jag älskar de pigga små kattsvansarna i blålila och vitt. Dessutom är den en liten buske, säg 90 bred och 60 hög. Ingen mastodont som vräker ut sig och blir 3 gånger 3 meter (i en liten trädgård som denna är det ett direkt intrång, nästan oförskämt). Här i England är den också grön året om.

En favorit.

Well, here I thought that all the flowers and flowered, the shrubs on their way into winter rest. But some have decided to give it a last go, like this Hebe.

I love the small, perky cats’ tails of white and blue. It’s also a small shrub, about 60 by 90 cm. No giant, swelling to 3 by 3 metres (in a small garden like this, that is a bit too intrusive, almost rude). Here in England it’s also evergreen.

A favourite.

Höst, tydligen/Autumn, apparently

2009-10-05T16:51:00.003+01:00

(English summary at the end of the post)

Först var det bara september, sommarvarma dagar, kyla i nattluften. Kalla morgontimmar, visst, men sedan rasslade det i termometern. Det räckte för att jag skulle förtränga tanken på hösten. 20 grader vid lunch, bah, tala inte med mig om en annalkande vinter. Men träden visste, lät sig inte invaggas i några falska förhoppningar, började gulna lite i yttersta lövverket. Jag ville inte se, inte se.

Så kom första höstvinden i helgen. Vi talar massiva sekundmetrar från Atlanten. Det är i de lägena man känner hur liten man är, hur lätt man kunde blåsa bort om det stora havet så fick för sig. Två dagar senare är det inget tvivel. De buskar och plantor som inte tidigare fattat vinken står nu som urvridna kvastar, bladen ålderströtta, gulkantade, med knapp livsgnista.

Den Motsträviga har också fattat vinken. Nu är det höst.

ps. jag ser hur länge sedan det är sedan jag skrev något här på bloggen. Vad tiden går snabbt. Ni får förlåta mig om jag blir mer sporadisk en tid, jag är djupt försjunken i två stora projekt som tar det mesta av min lediga tid, och det mesta av min tankeverksamhet (sån är jag, försedd med enkelspårig hjärna, men jag är bra på att göra vaniljglass). Fast jag smyger runt hos er och ser vad ni har för er…;-)

Initially, it was just September, warm days like summer, coolness in the night air. Cold during the first hours of the mornings, sure, but then there was a rattle in the thermometer. That was enough for me to repress the thought of autumn. 20 degrees at lunchtime, bah, don’t speak about the approaching winter, with me. But the trees knew, wouldn’t let themselves be lulled into any false prospects, strated to go yellow at the tip of the branches. I didn’t want to see it, didn’t want to see it.

Then there was the first autumn blast last weekend. We’re talking massive wind from the Atlantic. It’s one of those moments when you sense how small you are, and how easily you could be blown away, had the huge sea decided to. Two days later there are no doubts. The shrubs and plants which didn’t get it earlier are now standing like wrenched brooms, the leaves tired of age, yellow-edged, with just a faint spark of life.

The Reluctant has got it, too. Autumn is here.

Excess!

2009-09-05T16:11:00.010+01:00

(English summary at the end of the post)

Jag är en bleknäst, sval svenska, visserligen med skyldiga färgexcesser både på sjuttio- och åttiotalen. Jag minns ännu hur jag som tio-åring målade de nyinköpta Ikea-möblerna (då i ”naturell” spånskiva, pre-laminat, tänk er!) i smarrig lindblomsgrön eller hett brandgult. Eller hur jag, femton år senare, levde med egensydda, vilt rosa och neongröna brallor i stora mönster fladdrande runt låren, och köpte en svårt mintgrön cykel... Övergången måste varit smygande, jag minns inte när den inträffade. Men, i dag äger jag inget kulörtare än svart, vitt, grått, khaki, latte eller dovt duvblått, ofta enfärgat. Och jag trivs med det. Det känns ”jag”. Liksom den färgskala jag vill se i min trädgård – svala blå, sofistikerade lila, rena vita. Och en aningens rött i accenterna. Akvareller, helt enkelt, en mild men kraftfull palett.

Följaktligen har jag trott mig vara immun för rabatter i eldiga färger, i blanda-utan-sans, sprakande gula som syra i ögat, brinnande röda för mycket för harmonin... För att inte tala om dessa ”omöjliga” färgkombinationer! Rosa med orange? Snälla rara.

Men, så händer det något när den kritiska blicken filtreras genom en kamerasökare – som om min uppfattning av”bilden” är en annan än av ”verkligheten”. Färgerna blir magnetiska, drar min uppmärksamhet till sig. Och jag finner att jag älskar uttrycksfullheten, livsropen, de skriande kulörernas glädjefnatt! Här är några fångade under sommaren.

Bilderna: vibrerande rött mot neonblått på Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ med Verbena Bonariensis (överst). Chockrosa mot illgult på Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ med Echinacea Purpurea, samt rosa Höstanemon mot limegrön Euphorbia på Great Dixter (för de senares identifikation, tack, tack Kersti, Ruben och Arboarkticum – och googlar jag "höstanemon" så hamnar jag hos Slottsträdgårdsmästaren som gjort en presentation av just denna anemon, jag är omringad av plantkunskap – lycka!)

(ps. det är helt okej om ni tycker den Motsträviga har tappat förståndet – det är rätt skönt att göra det emellanåt)

I’m a white-nosed, cool Swede, admittedly with the odd colour excess in my historical luggage (some orange furniture come to mind, or wildly cerise trousers, and that mint green bicycle…). Today, I am emmersed in black, white, grey and dove blue – and I like it. It feels like ”me”. Just as the colour scheme I have chosen for my garden; cool blue, sophisticated purples, clean whites. An just a tad red for the accents.

Consequently, I thought I was immune to flower beds beaming with fierce colours, yellows like acid in my eyes, burning reds too much for harmony. Not to mention all those ”impossible” combinations. Pink with orange? Please.

Then something happens when I filter that critical gaze through the viewfinder of a camera – how my perception of ”the image” is different to the one of ”reality”. The colours turn magnetic, pull me towards them. And I find I love the expressiveness, the vivacious fun!

Images: Vibrant red against neon blue at Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ with Verbena Bonariensis. Sharp pink with bright yellow at Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ with Echinacea Purpurea, and pink Anemone x hybrida ´Königin Charlotte´ with a lime green Euphorbia at Great Dixter.

Kärleksfullt kaos / Loving Chaos

2009-08-23T00:22:00.008+01:00

(English summary at the end of the post)

(uuh, en riktigt lång text…)

Om man någonsin tvivlar på människans godhet och kärlek till nästan, ska man se till att ta plats på en lantlig lokalbuss, ju mer fjärran från den civiliserade storstaden, desto bättre. I Sverige eller England verkar kvitta lika. Redan att sjunka ner i ett nedsuttet säte i en gnisslande vägpråm och se en gulligare del av världen sävligt flyta förbi utanför ett dammigt fönster, är en hjärtekur för en nutidsmänniska, och än bättre blir det. Här är tid inte pengar, utan omtanke. Var annars kan en förvirrad kvinna runt åttio med knapp talförmåga (och som varhelstannars inte ens skulle blivit utsläppt) hittas avsvimmad och bli upplockad (utan att någon misstänker fylleri och muttrar ”socialbidragstagare”), och strax därpå finnas ha missat sin busshållplats och därvid få en tröstande arm runt de sköra skuldrorna? Var annars ackompanjeras incidenten av innerliga omkväden från resten av resenärerna, varav somliga därtill hurtar in på en närbelägen läkarmottagning och skaffar rullstol, och däri skyfflar tant med kassar, handväska och bibehållen ära, och skyndar bort mot en väntande provincialdoktor? Allt medan busschauffören lutar sig mot ratten, nynnandes bortglömda slagdängor, och humlors surr är den enda påminnelsen om att det finns plikter, tidtabeller eller ens klockor där ute – åt det där hållet, eller kanske det andra. Har man tur kan sedan sagde pråmkapten släppa av en i en sömnig by, inte vid en busshållplats (sådana rationaliseringar ryms inte i landet Medmänsklighet), utan mitt i det vägskäl som man just behöver för att låta den folktomma vägen leda en till en smått världsberömd trädgård. Det är nu blommorna kommer in i bilden.

Mitt intryck från förra – och första – gången jag besökte Great Dixter Gardens var något av okontrollerad frenesi; hjärtlig, innerlig, men också förvirrad – och förvirrande. Strukturen var svårläst; gångarna smala och ombytliga, och skyhöga häckar därtill för att omöjliggöra navigering via några naturliga koordinater. Rabatter och trädgårdsrum tycktes skapade av ren skär plantglädje, men en obeslutsam sådan. Höga och låga växter, oftast tätt packade tillsammans i ibland gigantiska ansamlingar – i och ur varandra, färgkrockar, formkollisoner, artblandningar som skar sig. Jag fann mig kluven i lika delar upptäckarvilja och visuell utmattning – vilsen utan den genomtänkta formgivning som kännetecknar så många andra stora, publika trädgårdar – åtminstone här i England.

Nu den andra gången, blir jag vän med Great Dixter, och kanske därmed dess skapare Christopher Lloyd. Nu kan jag se glimten i ögat hos denne något excentriska trädgårdsmästare, uppfatta och uppskatta humorn och experimentlusten. Lloyd vred och vände, lekte och log, och lyckades på en relativt liten yta respektlös demontera alla klassiska engelska trädgårdsarketyper.

Stilen är än naturalistisk – som t ex i odlade, men halvt förvildade engelska ”meadows” (ung. ängar), men de blandas här med formella, hårdtuktade buxbomsformationer, utposterade på jämna avstånd.

Så blir det formella informellt – som i buxbomshäcken vars konturer svajar och krumbuktar, påbörjar om och om igen en stramhet, men tappar den med illmariga avbrott.

Somliga grupperingar har gjorts med krukodlade växter där artrikedomen spänner från Agave till Nävor – och jag tänker ”blomsteraffär”.

Efter en fin gammal vattentunna mitt i idegranslabyrinten, som är uttänkt blickfång på det där till synes naturliga ”trädgårdsmästare-försvann-just-runt-kröken”-viset, ramlar man på en överraskande tropisk glänta – komplett med resliga bananplantor bland exotismerna (fast samtidigt uppblandat med med Verbena Bonariensis, för färgen, gissar jag).

Överallt är det impulsen, inte kontrollen, som är drivkraften. Ett kärleksfullt kaos. Jag ser ofta formgivna rabatter som orkestreringar, men i Great Dixter är intrycket oftast som strax innan konserten, när musikerna stämmer instrumenten. Kanske är det så denna trädgård egentligen fungerar – musiken måste varje besökare själv komponera.

My first impression from the previous – and first – visit to Great Dixter Gardens was one of frenzy out of control; loving but confused – and confusing. The structure was difficult to grasp; the paths narrow and ever changing, and sky high hedges to that, blocking off an overview. Borders and garden rooms seemingly created of pure plant joy – high and low, most often packed together in enormous collections – in and out of each other, colour and shapes colliding and jarring. I found myself divided in two, both willing to explore, and visually exhausted.

Now, this second time around, I make friends with the garden. Now I can see the humour and the eager experiments of gardener Christopher Lloyd. On a rather small area, he managed to twist and turn basically every classic English garden archetype.

The style is sometimes naturalistic – as in half wild meadows, but then mixed with hard-pruned topiary box lined up like soldiers. All by a sudden the formal turns informal – as in the box hedge, whose contours start out to be restrained and traditional, but then are interrupted by a playful sway or a change of cutting angle.

A lovely old water butt, a focal point, but placed as if a gardener just left the scene, then a total surprise in an almost tropical glade – complete with towering banana plants.

Everywhere there is the impulse, not control, which is the motor. A loving chaos. I tend to see designed borders and gardens as orchestrations, but in Great Dixter the impression is often rather like just before the concert, when the musicians are tuning their instruments. Perhaps this garden works like that – the actual music, every visitor has to compose him/herself.

Blooming Friday: Sensommarsystrar / Late Summer Sisters

2009-08-13T21:38:00.006+01:00

(English summary at the end of post)

Det ska erkännas, jag är inte så imponerad av blomsterprakten i min egen trädgård så här års. Jag önskar jag kunde säga att naturen tog ut sin rätt under april–juli och lämnade denna augusti trött på färg, dränerad på ögonfröjd, och därför så där lagom jämngrön. En mental paus i hortikulturen, vadåra? Kanske kunde jag dra till med att jag lever för livets återvändande på våren. Omfamnar strax därpå – småleende, igenkännande – försommarens juvenila växtvärk , dess kaxiga men veka skönhet. Jag kunde muttra att sensommaren väl ändå är smått depressiv, snart vissnar det mesta, och innan man vet om det, är det november. Eller, helt enkelt, ”det finns inga höstblommande blommor i England.” Någon skulle väl gå på det.

Kanske trodde jag på det senare själv. Välsorterade Kew Gardens tycktes ha passerat både en och två säsonger redan förra veckan. Där var också tunnsått på flärd, men rikt på håglösa blomblad, och fröställningar var vanligare än stolta pistiller. Men, sedan dess har jag varit på andra håll och nosat upp sensommarens ystra systrar – aster (här x frikartii ’Monch’), krysantemum (här Dixter Orange), Verbena (här ’La France’), samt Rysk Martorn (som jag inte kan låta bli att se som en lillebror). Bildminnena därav får bli mitt bidrag till denna Blooming Friday.

Ha en ljuvlig helg!

I admit it, I am not impressed by the flower power of my garden this time of the year. I wish I could say that nature took its toll April to July, and left this August fed up with colours, drained of visual pleasure, and thus plain, evenly green. A mental pause in the horticulture, so what? Perhaps I could try to claim that I live for the return of life in spring. And shortly afterwards embracing – smiling, recognising – the juvenile growing pains of the early summer, its cocky but weak beauty. I could mutter that the late summer is a tad depressive, soon everything will wilt, and before you know it, it’s November. Or, ”there aren’t that many autumn flowering flowers this part of the world”. Someone (probably outside of the UK), may believe it.

Perhaps did I believe the latter myself. Well-stocked Kew seemed to be post both one and two seasons, already last week. There seemed to be an abundance of listless petals, and seed heads more common than alert pistils. But, having been to other places, I did eventually find the late summer sisters – Aster (here, x frikartii ’Monch’), Chrysanthemum (here, Dixter Orange), Verbena (here, ’La France’), as well as Sea Holly (here, Eryngium Planum – which I can’t help but think about as a little brother). The images of them, are my contribution to this Blooming Friday.

Have a lovely weekend!

Blooming Friday: Magisk ört/Magical herb

2009-08-07T19:17:00.010+01:00

(English summary at the end of post)

Blooming Friday med extra sommarläsning! – ett lite längre inlägg man gärna kan skriva ut, lämna datorn och istället läsa i lämplig trädgårdsmöbel, gärna med skyar av denna underskönt blåa ört inom räckhåll.

Lavendel. En högoktanig, aromatiska doft. Inte konstigt att människan sedan tidernas begynnelse försökt använda dess magiska attraktionskraft för att åtnjuta personliga fördelar. Lavendel sägs till exempel ha varit en av flera dofter som kittlade arkeologernas näsor då parfymurnor i Tutankhamons gravkammare öppnades. Än i dag finns det de som påstår att man man helt enkelt kan skrubba sina kläder med färska blommor för att ”locka till sig kärlek”. Väl värt att prova, Kleopatra lär ha fällt både Julius och Markus med hjälp av lavendel bakom örat (och en tung eye-liner, ska tilläggas). Lite beroende på hur man ser det, är dock kanske den verkliga passionskuren den medeltida övertygelsen om att lavendelblommor mellan de äktenskapliga lakanen helt skulle eliminera gräl mellan de tu.

Nordisk Familjebok beskriver lavendel som ”ett upplifvande medel för luktsinnet och nervsystemet”. Blommorna har också traditonellt ingått i den svenska ”kyrkkvasten” som togs med till gudstjänsten. En dylik var en doftstark bukett som kunde sniffas på, eller dras en djupandning ur, därmed hjälpandes vanligt, syndigt folk att hålla sig vakna under de latinska verserna. Doften lär också ha varit effektiv mot de mer prosaiska odörerna från bänkgrannarna.

Nu ska man förstås akta sig för att ifrågasätta ett klassiskt standardverk som Nordisk Familjebok. Men faktum är att alla andra källor hävdar motsatsen om lavendelns verkningskraft. Där är varningars rop, till att börja med, att inte dricka lavendelte alldeles innan en lidelsefull natt. Örten må egga, men är samtidigt starkt avslappnande (hur nu det är möjligt, tänker här vän av logik). De aromatiska molekylerna lär stimulera luktnerven, och ”öka den typ av hjärnaktivitet som associeras med avslappning” (tänk att avslappning är en ”aktivitet”, min anm.). Och därmed främja en god sömn. Det visste redan de gamla grekerna, som använde örten mot insomnia. Andra nämner lavendelns lugnande effekt på hela centrala nervsystemet, som gör den till en effektiv behandling vid stress och huvudvärk. I Liverpool provade man för några år sedan att ge dagisbarn lavendeldränkta näsdukar som stress- och spänningshjälp. Allt sammantaget, man bör kanske vara sparsam med det lavendelstinna badsaltet så att inte en rofylld blötläggning glider in (läs: ned) i en permanent dvala...

Annars var det de lögarhöga romarna – förstås – som först fick idén att nedsänka sig i lavendelparfymerade badkar, övertygade om att örten var en ”återställare för huden”. Följaktligen kommer växtens namn från latinet – från lavanda (saker som ska tvättas), i sin tur från verbet lavare (att tvätta). Lavendel var dock inget för en simpel romare. 100 denarii för ett knappt halvkilo fick man punga ut med för detta blå guld. Det motsvarade "en månadslön för en dräng eller 50 klippningar hos barberaren". Och badade man inte i det kunde man alltid röka det – romarna blandade gärna lavendel också i tobak.

Nånstans på 1400-talet omnämns lavendel "för första gången i svenska språket", även om det nog inte var så många svenskar som uppmärksammade nytillskottet, eftersom det yttrades på medeltidslatin. Örten nådde vår höga nord med, och tack vare, det expanderande klosterväsendet. Munkarna odlade växten i sina örtagårdar, bland annat mot magont och gulsot. Vid ungefär samma tid ströddes lavendel över slottsgolven ute i Europa, som desinfektionsmedel och rumsdeodorant.

I England hade man bundit stjälkar till kors och hängt över dörrarna för att hindra häxor över tröskeln. När så Svarta Döden drabbade London 1665 fick lavendelns avskräckande egenskaper en ny användning, fastbundet runt handlederna för att hålla pesten på avstånd. Handskmakare erbjöd en något elegantare lösning för mer välbärgat folk och parfymerade sina produkter med lavendelolja. Tjuvar i olyckans bakvatten, de som livnärde sig på att plundra offrens hem och gravar, lär ha blandat ett hopkok innehållandes lavendel kallat ”fyra tjuvars vinäger” som de tvättade sig med efter ett nattpass. I dag vet man att farsoten spreds med loppor, och en källa hävdar att "eftersom lavendel är ett effektivt insektsmedel, kan användandet därav mycket väl ha bidragit till att begränsa pestens spridning”.

På engelska 1800tals-gods lade husfrun ut lakan till tork på trädgårdens stramt klippta miniatyrhäckar av lavendel. Man konserverade också blommorna i tre gånger mängden socker till en huskur mot huvudvärk. Trots allt var måhända den mest udda användningen den i Toscana utbredda vanan att låta barnen ha lavendel i fickorna för att skydda dem från att bli kidnappade av zigenare (!).

Än i dag tycks lavendelns mytiska krafter tillbedjas. Jag läser på en modern new wave-hemsida att kvistar kan användas ”brinnande som rökelse i ritualer och trollformler med syfte att attrahera pengar, kärlek, beskydd, och succé”. Det senare låter onekligen som en behandling för en åkomma värdig 2000-talet.

(om du nu läst så här långt utan att ha nickat till – skriv gärna en kommentar – kanske har du en historisk/lokal anekdot som jag missat! Ser fram emot att höra av er alla!)

Lavender. The most gorgeous scent in the world. No wonder humans have tried to use its magic powers since ancient times. Lavender is said to have been one of the smells of the perfume urns of the Tutankhamon’s grave, for instance. And Cleopatra caught both Julius and Marco with a little lavender behind her ear (and a thick eyeliner, admittedly). Depending on which angle one likes to see it from, the real passion magic may be the Medieval belief that keeping the flowers between the marital sheets would eliminate any fights within the relationship…

In Sweden, traditionally, lavender was part of the ”church bouquet”, strongly smelling compilation of flowers and herbs to sniff, helping to keep awake during lengthy Latin verses in the 18th and 19th centuries. It also had a more prosaic bonus, being effective against odours of the pew neighbour…

Odd thing though, most sources talk about lavender as a tranquiliser. The aromatic molecules are said to stimulate ”the kind of brain activity that is associated to relaxation”. Thus promoting a good sleep. Already the Greeks knew that, using the herb against insomnia. It’s also mentioned as a remedy of stress and anxiety. A few years ago, primary school children in Liverpool were given lavender-perfumed hankies o to help winding down. All in all, I suppose one should be careful with the lavender bubble bath, not dosing off into eternity…

It was the bath-prone Romans – naturally – who first got the idea of immersing themselves into lavender-soaked baths, convinced it would ”revive the skin”. Consequently, the name derives from Latin – from lavanda (things that need to be washed). Lavender wasn’t a ordinary Romans treat, though. At 100 denarii per half a kilo, it cost as much as the equivalent of a month’s pay for a worker, or 50 hair cuts. If they didn’t bathe in it, they smoked it – the Romans liked to mix in lavender with their tobacco as well.

Some time in the 15th Century, lavender was first mentioned in Sweden. Although, most Swedes would have missed the occasion, since it was uttered in Medieval Latin. It came to Sweden with the monks, who grew it at their monasteries as a remedy for stomach aches and jaundice. Across Europe, the herb was spread onto the floors of the castles as a disinfectant and room deodorant.

In England, lavender stalks had been tied to crosses and hung above the doors to prevent witches entering the houses. When London was hit by the Black Plague, in 1665, lavender was fastened to the wrists to keep the epidemic at a safe distance. The thieves who lived off robbing the victims’ homes and graves made a concoction which included lavender and was called ”four thieves vinegar”. A quick dip in that after a night’s shift…

In the 19th Century, English housekeepers laid sheets to dry on top of the low lavender hedges in the garden. They also preserved the flowers with three times the weight of sugar for a household remedy of headaches. The oddest usage of lavender was perhaps the twigs of the herb in the pockets of the children of Tuscany – there to protect them from being kidnapped by gypsies (!).

Still today, the mythical powers of lavender is very much alive. I see on a modern homepage for a New Age group, that ” Dried lavender stalks burn like incense sticks, and can be included in spells and rituals aimed attracting money, love, protection, and success.” Now, doesn’t that sound like a treatment for a complaint, worthy of the 21st Century.

(Please share your lavender anecdotes in the comment filed!)

Blooming Friday: Ett andra liv / A Second Life

2009-07-31T00:11:00.008+01:00

Ibland får man till det. Det händer att man gör rätt. Man står där som ett stolt barn. Titta, kan själv. Mer av tur och lyckade omständigheter antagligen – skicklighet har man några svettiga, staplande år kvar till. Jag räknar inte med att ni minns den, men i slutet på mars (ni vet då, innan livet återvände), skrev jag om en ämlig klematis, 'Mrs Cholmondeley', jag hade hängande (i dess djupaste, mest tragiska mening) över en spaljé. Det blev stora saxen den gången, bära eller brista. Det bar. Ska snabbt säga att själva skotten dog – jag satte dem i vatten, det var ingen höjdare (Anja lärde mig sedan att man förökar klematis med s k avläggare). De tre stumparna däremot, de ur jorden uppgivet spretande, som om frun med sina sista krafter sträckte sig efter den eviga himlen, höll bara andan, skulle det visa sig. Dessa till oigenkännlighet förvridna tampar bestämde sig efter några veckor att tacka för behandlingen och skjuta skott. Vi utbyter blickar varje gång jag passerar, nu vräker hon vällustigt ut sig över halva spaljén, med friska blad hela vägen från jordytan och upp, och massor av blommor. Blinkar åt mig varje gång.

Sometimes you do the right thing. Probably just out of mere chance and lucky circumstances. Last spring I wrote about a Clematis, 'Mrs Cholmondeley', hanging (in its saddest meaning) over a trellis. The big scissors did their job… The three stumps, listlessly protruding from the ground, held their breath, and started sprouting just a few weeks later. We exchange glances every time I walk past. Now, it’s voluptuously covering half the trellis, fresh leaves from the ground and all the way up, loads of flowers. Winks at me every time.

Blooming Friday: Rostfritt / Stainless

2009-07-24T10:28:00.006+01:00

(English summary at the end of post)

Jag ville ha lite höjd, något ståtligt i denna platta trädgård. En ljuv blå, kanske lila, fanns i tanken. Riddarsporre? Lupin? Björnkloört? De två första fick jag efter lite efterforskningar dessvärre raskt avskriva – jag har en gång för alla bestämt mig för att undvika (även när det är de mest underbara) blommor som också faller sniglar på läppen (mer energiska ringmuskler får man leta efter). Det är för deprimerande med söndertuggat bladverk, helt enkelt. Den tredje, Björnkloörten, Acanthus Mollis, planterade jag två av förra hösten, och det var det sista jag såg av dem.

Ett par Stormhattar, Aconitum ’Stainless Steel’, som jag inte kände till egentligen (men som verkade klara molusk-testet), satte jag mest på ren chansning och hade inga större förhoppningar om. Det var förstås de som tog mig med storm (inser att jag skrev det utan att tänka – nu får namnet sin förklaring!). Jag är numera nybliven, fanatisk vän av dessa munkkapuschonger, som de heter på engelska (Monkshood). ”Rostfria” vet jag inte om de är, men färgen faller jag raklång för ändå – något som blommorna också gjort dessvärre, de var inte fullt så vindtåliga som namnet antyder (staka när de är små, vet jag nu!).

I wanted some height, something proud in this flatness of a garden. A lovely blue, or purple, added to that. Delphinium? Lupin? Acanthus Mollis? I tried the latter, planted a couple of them last autumn, and haven’t seen them since.

Two Monkshoods, Aconitum ’Stailess Steel’, I planted without particular hopes, but of course, they were the ones that overwhelmed me. These days, I am a fanatic Monkshood friend. The blue knocks me to the ground – along with the plants unfortunately, they haven’t showed to be wind resistant (stake when young, I know now!).

Blooming Friday: Hett / Hot

2009-07-17T13:16:00.004+01:00

(English summary at the end of post)

Här tror man att man har ett lager vanlig trädgårdsmylla i ett bara småljummet hörn av världen. Men ibland slår det lågor ur rabatterna. Denna röda elegant är inte bara hetlevrat eldig utan också smått exotisk, åtminstone i mina ögon. Namnet är Crocosmia ’Lucifer’. Det är ett tillnamn som får en att undra om marken under fötterna är både djupare och varmare än som kan anas från ovan…

Perennen, som är en lökväxt (med oproportionerligt liten lök i förhållande till den imponerande höjden och stjälkstyrkan i den färdiga plantan, kan tilläggas), kom i arv med husköpet, fast då som en ensam, vek stängel på helt fel plats. Jag vill inte påstå att jag har någon vidare relation med underjorden, men jag kan härmed meddela att också de mörka makterna tycks uppskatta att bli sedda, förstådda och gullade med…

You thought you had just a layer of ordinary garden soil in a fairly mild corner of the world. But sometimes, there’s fire in the flower beds, and you wonder just how deep, and just how hot, it is down there... This red, elegant perennial is called Crocosmia ’Lucifer’. Intitally inherited from previous owners as a stand alone weak stalk, you can see now, that also the powers of the darkness seem to appreciate a little TLC…

Gotländsk färglära / Colourful Island

2009-07-14T16:57:00.011+01:00

(English summary at the end of the post)

Historisk sten, plåtnostalgi och ett sinne för enkla men effektiva arangemang. Lägg därtill modet att framhäva bara några få färger, så är man rätt nära hemligheten bakom Visbys blomsterfägring (som avspeglar sig både i privata trädgårdar och butikers trottoarskyltning – aldrig är kommersialism mer charmig, och det säger jag utan ironi). Ja, sedan har de ju en trädgårdsruin på världsarvslistan också, vilken ger en viss tyngd i fonden. Att de dessutom begåvats med en himmel just så knallblå – och tillika katter, just så välplacerade, får man som fastlänning stå ut med, och låta gränderna föra en till den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Det finns inte en ful gata innanför murarna. Inte ett anskrämligt hus. Till och med Ica framstår som en gemytlig lanthandel, och solen över trottoarbaren vid Stora Torget går aldrig ned. Suck.

Det visuella uttrycket på gotländska landsbygden är en variation på ett liknande tema, samma fast annorlunda, men inte ett skvatt sämre. Dikesrenarna är målade i breda penseldrag av rött, blått och vitt. Som i vallmo, blåeld och vitt fluff på stjälk (den senare inväntar sitt latinska namn, eller månne en initierad bloggläsares protest). Inget annat, åtminstone inte så här i slutet på juni, när vi är där.

Inlandet är lummigare än jag mindes, och det är först när vi kommer ut på västra Fårö som den karghet jag associerar med Gotland kommer i spel. Notera det våghalsiga gräset som ger Langhammars stenstod ett fräckt snagg! Mindre dumdristiga är de vilda, rosa miniatyrblommorna som tappert klänger sig fast – till synes helt utan jord – bland skarpa stenar på marknivå vid Digerhuvud.

Gotlänningar! Ni är lyckliga!

Beautiful, historic stone, sheet metal nostalgia, and the courage of emphasising just a few colours may be the secret to the blooming beauty of Visby, the Medieval town on the island of Gotland, in the Baltic, just outside the Swedish coastline. The town is on the World Heritage list, so, as garden ruins go, the 13th C town wall give some weight in the background.

The visual impact of the island’s countryside is similar. The ditchbanks painted with broad strokes of red, blue and white. As in wild poppy, blueweed and white fluff on stalks (the latter awaiting its Latin name, or perhaps a blog reader protest). The inland is lush, but the north west part is incredibly barren and rocky. Note the madcap grass, giving the limestone formation a cool crew cut! Less daring, were the miniature pink flowers, clinging on to what seemed to be soil-less, bare rock at ground level.

Blooming Friday: Att dofta eller inte dofta / To smell or not to smell

2009-07-10T10:13:00.009+01:00

(English summary at the end of the post)

Det ligger ett minne av en svensk sommarnattsdoft lagrad i hjärnbarken. Jag skriver ett minne, för själva doften har tunnats ut, förflyktigats och sedermera helt försvunnit – rå är tiden. Ändå är upplevelsen av doften en så tydlig hågkomst. Det är kaprifol jag tänker på, hur den fyller en blåtonad sommarskymning.

Kaprifol-lös levde jag så, åren gick. När jag trasslat ut två övervuxna nystan av klängerväxter här i min engelska trädgård, förstod jag att de är två varianter av just Kaprifol. Lycka. Blott kortvarig. Kan ni förstå, dessa doftar inte alls! Kan ni förstå, att man planterar stumma kaprifoler?

Den ena är inte ens vacker (förkrympta, brungula blomställningar). Fast nåja, den andra är ju rätt elegant att se på, de läckra, illröda, modernistiska knoppkorgarna. Och utslagna, i tre färger och intrikat form.

There is a lingering memory of a Swedish summer night’s scent, deep in my brain. I write memory, since the actual scent has been diluted, and is now completely lost – harsh is time. Still, the feeling of the scent is an immensely clear reminiscence. I’m thinking of Honeysuckle, how it fills a blue-tinted summer dusk.

Honeysuckle-less I lived, years passed. When I detangled two over-grown messes of climbers, here, in my new English garden, I realised they were two varieties of Honeysuckle. Happiness. Very brief. They don’t smell at all! Why plant non-smelly Honeysuckles? One of them isn’t even pretty (dwarfed, brownish yellow flowers). But all right, the other one is quite elegant, visually, from the red hot, modernist bud baskets, to the opened flowers, intricately designed, boasting three colours.

Motsträvig semester / Reluctant Holiday

2009-06-22T08:19:00.001+01:00

Motsträvigt (vad annars?) lämnar jag plikter, utkomst och ansvar, "att-göra-listor", måsten, ett sönderfallande gammalt hus, och en hel del ogräs för att åka iväg på lite semester. Helst skulle jag förstås blivit kvar och tampats med materian, men vad gör man inte, när Gotland och essensen av en svensk sommar lockar.

Om ni åker iväg nu också, ha det så alldeles ljuvligt, så ses vi om en dryg vecka eller så.

Reluctantly (what else?), I leave duties, 'to-do-lists', musts, and quite a few weeds, to go on some holiday. I'd rather have stayed and battled the challenges, but what can you do, when a gorgeous island is waiting.

If you go now, too, do have a most lovely time, and I catch up with you in a fortnight or so.

Blooming Friday

2009-06-18T23:22:00.004+01:00

Crème de Cassis är en fransk svartvinbärslikör. Några droppar i ett glass vitt blir en kir. Denna Clematis Cassis är en skvätt mustig rödlila bland mina blommor, som ofta är vita. Se, knopparna slår inledningsvis ut till en sagoprins krona!

Trevlig midsommar!

Crème de Cassis is a French, blackcurrant flavoured liqeuer. A few drops in a glass of white wine makes a kir. This Clematis Cassis brings a dash of juicy reddish purple among my flowers, which are often white. Watch, the buds initially opens into a crown of a fairytale prince!

Något vått, tack / Something Wet, please

2009-06-15T07:00:00.003+01:00

Jag är en smått usel simmare, ändå dras jag till vatten – horisonter över hav, glittrande fjärdar, skärgårdars skönhet, lyckan att hitta en gömd skogssjö, tidvattnets magi, bränningar in över anklarna, båtens slag mot ytan, sjöbris i fejset, kluckande småvågor under en brygga, att driva längs en å, en klippig kust, kraften i en älv. Och stillheten i det mörka vatten där näckrosorna lever sitt lugna och djupsinnigt ytliga liv.

Alltid, när jag ser dessa tunnlock till vattenväxter, Victoria Cruziana, tänker jag på Tummelisa av HC Andersen. Det finns en illustration i originalutgåvan från 1907, där Tummelisa sover på ett sånt här jätteblad, med ett enda blomblad från en ros som täcke. Vissa barndomsberättelser räcker hela livet.

En dag ska jag ha ett inslag av vatten i min egen trädgård.

Själv har jag skrivit tidigare om gåtfulla näckrosor här.

Bilden ovan tog jag på Kew, men mitt första möte med Victoria var på Botaniska – lustigt nog har Slottsträdgårdsmästaren just varit där och ger fler detaljer om både trädgården och näckrosen här.

I’m a pretty lousy swimmer, yet, I’m attracted to water – horizons over seas, glimmering bays, the beauty of archipelagos, the joy of finding a hidden woodland lake, the magic of the tide, breakers gushing in over your ankles, sea breeze in your face, gurgling little waves underneath a jetty, to drift along a river, the power of rapids. And the stillness of the dark water where the waterlilies live.

When I see these barrel-lids of water plants, the Victoria Cruziana, it makes me think of the old fairytale ”Tummelisa” (Thumb Lisa) by the Danish author H C Andersen. There is this illustration from the original, 1907 edition, where the incredibly small Thumb Lisa is sleeping on a giant leaf like this, with a rose petal as a blanket. Some childhood stories last a lifetime.

One of these days I will have a water feature in my own garden.

There is an earlier post on the enigmatic waterlilies here. (Picture was taken at Kew)

Fröken Slätstruken / Miss Mediocre

2009-06-13T12:56:00.007+01:00

Vad hjälplös man blir när internet ramlar ihop. Missade Blooming Friday, vilket grämer mig – men det får bli en lite udda iris så här på lördagen istället!

Nu kommer hon fram, när de andra gjort sorti. Diskret slår hon ut, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det gör man inte, när man är de störtsnygga iris-pinglornas alldagliga syster. Lite vek i garnityret och med en gråaktig ton i de matt gula (eller blå) blombladen. Liksom många andra skuggexistenser i bakvattnet av framlyftna skönheter, har någon slängt åt henne ett nedrigt namn. Stinking Iris får hon stå ut med att bli kallad i det här landet. Och det, trots att hon är garanterat säker under armarna och inte doftar ett skvatt. Jag är inte tillräckligt skolad, men hoppas att latinet, Iris foetidissima, gör henne större rättvisa. Själv tycker jag hon är elegant och färgen en sofistikerad gul, vilket minsann inte alltid är fallet med den kulören.

Och skrattar bäst som skrattar sist. När de eleganta syskonen slokar, vissnar och dör, står Foetidissimas gröna blad stolt kvar över hela vintern, och med blomhuvudena förvandlade till klasar av knallröda bär, dessutom.

Now, it’s her time, when the others have dropped out. Discreetly she opens, without too much fuss. You just don’t, when you’re the dull sister of the drop-dead-gorgeous irises. The garniture a little weak, even a touch of grey in the bleak yellow (or blue) petals. And just as with so many other shadow individuals in the wake of elevated beauties, someone’s dumped her with a shameful name. Stinking iris, is what she has to live with in this country. And that, without smelling at all. I’m not sufficiently educated, but hope the Latin, Iris foetidissima, does her better justice.

But she laughs best who laughs longest. When those elegant siblings wither and die, Foetidissima’s gree leaves stand tall all winter, and with the flower head transformed into clusters of bright red berries.

Blooming Friday – Definitivt tusen / Clearly Common

2009-06-05T00:00:00.003+01:00

Gräsmattan är full av den. Det tar bara två dagar efter att gräset är klippt så kikar de fram igen. Jag kan inte med maskrosor – även om jag med behållning tagit del av några av er andra bloggares försvarstal för dem, och därmed lärt mig något nytt om detta oälskade ogräs. Men Tusenskönan, Bellis perennis, som ju egentligen toksprider sig på liknande sätt, gillar jag. Den får mig rent av att le. Jag när en hemlig lust att den alldeles tränger undan gräset. Den kan få bli en egen matta, tillsammans med klövern. Det ni, vore något att kittla tårna i.

The lawn is full of them. It only takes a couple of days after the mowing, and they're up again. I can't stand Dandlions. But the Common Daisy, Bellis perennis, which – really – is just as madly invasive, I can nothing but like. It makes me smile. I have a secret wish it'll outgrow the grass. It could become a dense carpet to tickle my toes.

Muskulös Hortikultur / Muscular Horticulture

2009-06-02T20:12:00.019+01:00

(English summary at the end of the post)

Anja i Gunnilse, har skapat ett eget berg, ett miniatyrrike av alpiner – några når inte högre över havet än tre centimeter. En täppa med innerliga, men lågmälda gester. Jag kommer att tänka på hennes tankar om att odla dem när jag vandrar runt i den engelska mastodontträdgården med det lustigt svenskklingande namnet Nymans. Förvisso börjar man modest, så där alldeles innanför entrégrindarna (kanske för att inte brutalvälkomna nyanlända gäster), med ett uns kortväxta nävor i blått, Geranium himalayense ’Gravetye’, och en och annan clarkei ’Kashmir White’. Men subtiliteten är kortvarig, därefter är det mer rejäla plantor och arrangemang som gäller. Och kanske, i en trädgård av den här storleken, behövs måhända den bredaste penseln för att skapa proportion mellan planteringar och trädgårdsrum, de senare stora som inte bara en, utan en samling ordinära fotbollsplaner.

Inledningsvis ränner man rakt in i en version av den klassiska engelska ”summer border” – alltså en ”sommarrabatt” – här i tvillingversion, var och en kanske 3 meter bred, spikrakt lagda med en autostrada till trädgårdsgång mellan dem. En transportsträcka på väg till godset, men med visuella hinder för den finkänslige på vägen. Själv tog det mig två timmar att tillryggalägga de, i detta fall, 70 metrarna av dubbla ansamlingar perenner. Men så blev det en del bilder på vägen, och utan att böja särskilt mycket på knäna – få arter är lägre än metern. Här svajar Cirsium rivulare Atropurpureums karmosinröda punkskallar, och Persicaria bistorta med sina rosa flaskborstar. Ett återkommande tema är grupperingar av Iris Siberica (som av en händelse är precis desamma jag har i min trädgård, presenterade i förra inlägget). Men dessa tämligen resliga blommor ska strax kännas anspråkslösa, det här är rabatter med mer muskler än så. Och, undrar man, rentav en dos hortikulturella, anabola steroider.

Papaver orientale 'Aglajal' är ämbar av lysande rött, kanske fem storlekar över en vanlig bonnvallmos nätta skål.

Pionen 'Souvenir de Maxime Cornu's blommor är stora som pastatallrikar. Upp ur en matta av lammöron forcerar sig Allium ’Gladiator’ med blomställningar inte mycket mindre än människohuvuden. Plantan är steril och – den uppenbarligen på annat sätt framdrivna – knoppen är knytnävsstor på en stjälk fetare än mitt långfinger. Den står rigid i eftermiddagsbrisen, vad annars.

De gigantiska Iris ’Bronze Bird’ och ’Swazi Princess’ imponerar och oroar i samma andetag. De är mäktiga, utsökta, ja, hela rabatten är suveränt komponerad och inget mindre än enormt stilig. Men det svider lite i de begeistrade ögonen, det är något som inte stämmer. Konstiga tankar börja surra – borde vi ha muterade insekter som matchar?

Har man inte fått sina världsliga proportioner justerade efter en sådan promenad, kan man vara säker på att man känner sig liten när man passerar igenom öppningen i den fem meter höga, minutiöst klippta häcken till nästa trädgårdssal, och finner sig bortkollrad bland järnekar, klippta till sex-sju meter höga, perfekta cylindrar.

Ytterligare bortom finns bland mycket annat en generöst tilltagen rosenträdgård (med t ex Madam Isaac Pereire), och en muromgärdad köksträdgård att gå vilse i.

Längst bort på ägorna lever trädgårdens historia tydligare – ett gammaldags parti med ljung och rhododenron, helt utan sommarrabattens bombastiska flärd, men med elegans och känslighet, njutbar också så här i fel säsong. Och bara i England anlägger man en gräsmatta enbart ämnad för kricket – Nymans flankeras av en kanske 40 meter lång pergola, förföriskt draperad i vit och blå Wisteria sinensis. En lätt parfymerad vandring just innan eftermiddagen övergår i tidig kväll.

The word mastodon comes to mind when I step into Nymans, the National Trust garden. After a modest start with clusters of short, blue Cranebills, Geranium himalayense ’Gravetye’, and the odd clarkei ’Kashmir White’, Subtlety is swopped for Size, both in spaces and plants. Fair enough, maybe. In a garden of these dimensions, the broadest brush may be the necessary tool to create balance between planting and garden rooms, the latter in this case large as several football grounds.

For starters, you run into a twin version of the classic English summer border, each approximately 3 metres wide. A straight road to the mansion, with visual obstacles for the sensitive eye on the way. Myself, needed two hours to cover the 70 metres of assembled perennials. That was with photography on the way, an without too much bending of my knees – few varieties are shorter than a metre.

Here are the crimson punk hairdos of Cirsium rivulare Atropurpureums, the pink bottlebrushes of Persicaria bistorta. A recurrent theme is groups of Iris Siberica (of the very same variety I presented from our garden in the previous post). But these rather tall flowers will soon appear modest, this flowerbed has more muscles than that. And, one can’t help wondering, a little help from horticultural steroids.

Papaver orientale ’Agalaj’ is a pond of red, five sizes above the common poppy. Paeonia Souvenir de Maxime Cornu’s flowers are like pasta plates. And forcing up through a carpet of Lamb’s Ears, are Allium ’Goliat’s, whose heads are not much smaller than humans. The bud is the size of a fist, on a stalk which is thicker than my index finger.

The gigantic Irises ’Bronze Bird’ and ’Swazi Princess’ are at the same time imposing and worrying. They are grandiose, marvellous, well, the entire border is no less than brilliantly composed. But there is something wrong here, weird thoughts start buzzing. Should we have mutated insects to match, to scale?

If your sense of worldly proportions weren’t distorted after that walk, be sure to feel little once you enter through the 5 metre clipped hedge, and into a garden hall of 6-7 metre high hollys, pruned to perfect cylinders.

Beyond are both a generous rose garden (with Madam Isaac Pereire among others), a kitchen garden to get lost in, a lovely old-fashioned heather garden, enjoyable also off season, like this. Furthest away is a cricket lawn with adjacent Wisteria-clad pergola. A lightly fragrant walk just as the sun starts descending.

Blooming Friday – Helgfin / Dressed up for the weekend

2009-05-29T01:03:00.008+01:00

(English summary at the end of the post)

Iris Siberica – Sibirisk Iris. Själv får jag inga associationer till kylslagen tundra. Är det någon is flyter den i ett cocktailglas i en luftig Art Deco-bar, kanske. Se upp för dekadenta donnor – fullt utrustade med getingmidjor, svajande höfter och ymniga hattkreationer, ”Hey babe, next drink’s on me”.
(Till vardags står de tätt tillsammans nere vid muren och är inget annat än anständiga, och mycket eleganta.)

Iris Siberica – Siberian Iris. Personally, I get no associations what so ever of the chilly tundra. If there is any ice, it's floating in a cocktail glass in an airy Art Deco bar, perhaps. Watch out for the decadent donnas with wasp waists, rolling hips and voluminous hat creations, ’Hey, babe, next drink’s on me’.

(During the weekdays, they stand down by the brick wall, and are perfectly decent, and very elegant).

Svalt och elegant / Cool and Elegant

2009-05-25T06:00:00.007+01:00

(English summary at the end of the post)

Den tredje och sista trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck” är Kungliga Botaniska Trädgården i Kew, i London. Denna gröna lunga har något av en magnetisk dragningskraft – så till den grad att jag nu köpt årsmedlemskap. Antagligen tar det längre tid ändå, att uppleva hela trädgården. Området är så stort, och innehåller så mycket sevärt, att jag trots upprepade besök aldrig tagit mig genom hela, eller ens tvärs över – det är alltid något man fastnar för redan bara halvvägs in, och tiden rinner snabbt iväg. Varje årstid bjuder också på visuella överraskningar, nya plantbekantskaper och arrangemang man inte sett förut.

Den dag i mitten på maj då jag besöker Kew den här gången, blommar de sista vårlökarna – vita Narcissus poeticus x recurvus (tack, Tant Grön för att du fick mig på rätt spår!) och Ornithogalum umbellatum. Den senare heter Star of Bethlehem på engelska, och vackert Morgonstjärna på svenska.

Sedan dras jag mot de vidsträckta perennrabatterna i halvskuggan på östra flanken av trädgårdarna. Inget som sticker ut, harmonin är fullständig, men kompositionen drar ändå blicken till sig. Jag står framför rabatten och fascineras av hur enkelt formgiven den är, och ändå så stark i uttrycket, allt framtrollat med några få arter. Det är en kärleksfull orgie i stora blad och till största delen vita blommor. Som bas i framkanterna ligger massiva trupper av de blanka bladen i storlek X-large som tillhör Bergenia crassifolia ’Silver Light’, vars vita blommor kikar fram på sina ställen. I fonden, höga, uppåtsträvande Rodgersia aesculifolia med stora, kontrasterande, nästan läderartade, matta blad (och som kommer få vita konformade blommor lite senare). På väl valda ställen böljar långa stänglar av insmygda Polygonatum x hybridum, Solomon’s Seal, eller Jätterams på svenska, som ser till att bryta minsta tendens till monotoni.

Däremellan altstämman; täta klungor av vita Trillium grandiflorum 'Flore Pleno’ – åter igen med generöst bladverk, och därtill fylliga, dubbla blomhuvuden, som i korus, lydigt vända åt samma håll (man undrar om Kews trädgårdsmästare tillrättavisar dem varje morgon). Strax intill sträcker små skira Primula Sieboldii ’Alba’ på halsen.

För att ge en aning kindfärg åt anrättningen har man skvättplanterat rosa Bergenia Stracheyi, samt matchande, kolorerade blad i form av Epimedium x versicolor (med det lustiga namnet Sockblomma på svenska).

Men, inte nog med det. När man minst anar, när man tror man ”kan” rabatten, slår de an en grupp magiskt djupblå Iris typhifolia – och man kapitulerar fullständigt.

Det är trädgårdsdesign i den högre skolan.

Jag har bara ett enda klagomål på Kew. Det är ett förfärligt blåshål.

(Missade du del ett och två i denna miniserie finns de här: Scotney Castle Garden och Capel Manor Gardens)

Blooming Friday – Mexican Orange

2009-05-22T09:40:00.001+01:00

(English summary at the end of the post)

Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.

There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.

Chelsea Flower Power Show (3)

2009-05-20T00:41:00.010+01:00

English summary at the end of the post.

Grattis Ulf Nordfjell, helt rätt och högst välförtjänt! Sveriges bidrag genom Nordfjell är stilrent, elegant och en väl avvägd balans av modernism och klassicism.

Nordfjell sa innan tävlingen att han formger ”i naturens anda, snarare än att imitera den”. Och här är man, konceptuellt, än i staden, än i skogen, än vid havet, lekfullt tolkat med fast hand. Modernist som han är, blir då granithällarna geometriskt huggna i block (fast med bibehållen obearbetad yta och antydan till naturell lutning) De används som markörer – än ”flytande” bland vinkelräta rabatter, än nedsänkta till botten av en högst urban sjö. Blommor och bladverk blir arkitektoniska mattor där emellan, stundom punkterade av friare, vertikala solitärer som till exempelt organiskt svajande Jättestäppliljor, Eremurus ’Joanna’, och barrträd i silver och blått, som de molnklippta blå miniatyrtallarna, Pinus sylvestris ’Watereri’. De löser upp linjerna och höjer blicken mot fonden – och stugan i gläntan, antydd av en trästruktur, svart, inte faluröd, och omsluten av futuristiskt glas. En paviljong för stadsskor, inte grova kängor. Här blir graniten slätslipad, från ute till inne, berghäll till golv, via ett par steg över en högst civiliserad träspång. Färgskalan domineras av harmoniskt grönt (som i en arkitektonisk, linjalrät Avenboksvägg), med mycket vitt (ibland havsnära som Strandkål, Crambe maritima) och blått (med känsla av skogsmark som Viola ’Belmont Blue’).

En högst personlig kompilation med oerhörd fingertoppskänsla. Kanske är det en smaksak, men Nordfjells gröna spa utstrålar för mig också en viss kyla, en viss distans. Det gör den också, ironiskt nog, en smula opersonlig. Därför skulle jag själv kanske inte vilja ha trädgården som helhet utanför mitt sovrumsfönster. Men, att kunna kliva ut i en sådan underskön urban oas från en arbetsplats, eller varför inte ett sjukhus, måste vara en själskur med självaste Moder Natur som terapeut.

Missade du de första delarna av denna miniserie om Chelsea Flower Show, finns de här och här.

(Bilder från BBC)

Congratulations, Ulf Nordfjell, absolutely right and very well deserved! Nordfjell’s contribution is stylish, elegant and contains a well executed balance of modernism and classicism. Nordfjell said before the competition, that he designs ’in the spirit of nature, rather than mimicking it’. And here you find yourself, conceptually, now in the city, now in the woods, now by the sea, playfully interpreted. Being a modernist, the flat rock of granite have been geometrically hewn in blocks (but with preserved, rough surfaces and the hint of a natural slope). They are used as markers – both ”floating” in perpendicular flower beds, and sunken to the bottom of a very urban lake indeed. Flowers and foliage become architectural rugs in between, occasionally pierced by vertical solitaires as, for instance, organically swaying Foxtail Lilies, Eremurus ’Joanna’, fir trees in silver and blue, as the cloud-pruned Pinus sylvestris ’Watereri’. They loosen up the lines and raise your gaze towards the back – and the cottage in the glade, suggested by a wooden structure, black, not traditionally Swedish red, and enclosed by futuristic glass. A pavilion for city shoes, not muddy boots. Here, the granite is smoothly polished, from outdoors to indoors, rock to floor, via a couple of steps over a very civilised wooden footbridge. Colour scheme is dominated by green (as in a architectural Hornbeam wall, cut along a ruler), with a lot of white (sometimes with a smell of the sea, with Sea kale, Crambe maritima) and blue (with a touch of woodland through Viola ”Belmont Blue’).

A highly personal compilation. Perhaps it’s a matter of taste, but Nordfjell’s green spa, in my eyes, also gives off a certain air of cool distance. Which makes it, rather ironically, quite impersonal. Therefore, I wouldn’t want it outside my bedroom window, myself. But, being able to step out into such a lovely, urban oasis from an office, or why not a hospital, has to be a remedy for the soul, with Mother Nature herself as the therapist.

Images from BBC.

Chelsea Flower Power Show (2)

2009-05-19T10:25:00.006+01:00

Aquilegia – Depressionshämmande?

Förhandstipsen och känslorna har duggat tätt. Vad är det som blir nästa stora trädgårdstrend? Vilka tankar har vibrerat ute i trädgårdstokiga England inför manifestationen Chelsea Flower Show? Jag har lagt örat mot marken så här just innan medaljerna delas ut.

Klippt buxbom inte bara står sig, utan kommer i fler variationer, tätt följd av spaljerad Avenbok som man bygger hela väggar med, om man får tro tidigare guldvinnaren (och i år också domaren) Tom Stuart-Smith. Han ger samtidigt en känga åt sina kolleger när han undrar om det som är hett inte helt enkelt är styrt av vad de stora, europeiska ”träd-stormarknaderna” har att erbjuda, och vad som ser bra ut i en trädgårdsmodell simulerad på datorn. Han fortsätter, ”trädgårdsdesign blir som att leka med lego, med naturalism reducerad till en liten dörrmatta av gräs”. Personligen hoppas han (så där lite lagom engelskt, syrligt) att de senare årens trädgårdsgimmickar försvinner tillsammans med ”tredje klassens skulpturer” (enligt skribenten en gedigen Chelsea-tradition), liksom ”de puttinuttiga vattenarrangemangen och de tindrande, multifärgade miniatyrlamporna, osannolikt inbäddade i kinesiska granitbumlingar.” (och plötsligt tycker man sig ha fått sig en sida ur en billig postorderkatalog beskriven, inte en högoktanig, professionell trädgårdsfest).

Designern Tony Smith, som gör en trädgård för Quilted Velvet i årets show, har en insiktsfull syn på det här med trädgårdar i och utanför Chelsea Flower Show; ”En riktig trädgård kan ses som en symfoni med många tempon och oändliga variationer, medan en show-trädgård är mer som en treminuters poplåt. Det är bra om den snabbt grabbar tag i en, men också att den har ett visst djup, tillochmed är känslosam, och betyder något för varje enskild person.”

The Telegraph’s Val Bourne spekulerar i recessionens inverkan också på trädgårdsdesigners val (och i förlängningen vad som visas på Chelsea Flower Show), och pekar – under rubriken ”Det handlar blott om terapi” – på en ny enkelhet. Enkla blomformer, dämpad färgskala, lågmälda kompositioner. Hans tolkning av de hårt trimmade häckarna och träden är att de är en ”strävan mot beständighet”, och tycker sig tillochmed se att svenske Ulf Nordfjells spaljerade Avenbokshäck erbjuder ”skydd”. Uppiggande är ”luftiga inslag” som t ex olika fintrådiga gräs, Aklejor, och Thalictrums, som alla ” lättar humöret”.

Och finanskrisen har också slagit till än mer direkt mot showen och trädgårdsdesigners – ett flertal sponsorer har backat ur och i år är det bara 13 specialdesignade show-trädgårdar, mot 22 förra året.

ps. Svenskarna ligger i täten – redan för 200 år sedan kände man på sig i Wrams Gunnarstorp att det här med Buxbom och Avenbok var en idé att satsa på för framtiden (de tillhör ju inte de mest snabbväxande, så framförhållning är receptet). Se Slottsträdgårdsmästarens rapport från en svensk klassiker.

Första delen av Chelsea Flower Power Show finns här.

English summary to come shortly.

Perfekta pasteller / Perfect Pastels

2009-05-18T06:00:00.008+01:00

(English summary at the end of the post)

Den andra trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck”, är Capel Manor. Trots sina 30 engelska tunnland ett mer okänt, grönt hörn av London – orsaken, kanske, det tunga fokuset på kungliga Kew. Capel Manor är ännu ett av de tjusiga privata engelska lustgodsen, denna gång från tidigt 1800-tal, men med anor ända från medeltiden. Också överklassen blev sedermera upphunnen av verkligheten, och numera är ägorna öppna för både trädgårdssugen allmänhet – och kommande trädgårdsmästare. Här huserar nämligen ett college för diplomastudier i hortikultur och trädgårdsdesign. Det gör att trädgården har ett spännande – och naturligt lärorikt – upplägg. Istället för att ha en genomgående stil eller tematik, har man avsiktligt delat in trädgården i flera olika, små enheter, ett lapptäcke av rum med helt skilda uttryck – men alla lika utsökt utförda.

Här finns den historiska tillbakablicken, förstås; den tegelmursomgärdade köksträdgården från 1600-tal (i originalutförande, ska understrykas), den romantiska 1700-talsgläntan med breda perennrabatter, svepande grässtråk, småleende statyer och italiensk labyrint i tuktad järnek. Strax intill ligger den viktorianska promenadträdgården, med sina häckar mot insyn, hårt hållen symmetri, buxbomspartärer och smala gångar för vallning av unga mamseller ute i ”det fria”.

En läcker variant på den senare formen är en modern men respektfull tolkning; ”The Foliage Garden”, där spännande bladverk får bli tongivande, som Pulmonaria och Rodgersia pinnata bland många andra. Internationellt är det möjligen lite magert med representationen i Capel Manor, fast en japansk klassisk trädgård – med mycket vackert dammarrangemang – går ju inte att undvara.

Men, här tittar man lika gärna framåt, och väjer inte för det experimentella, även om man inte ska förvänta sig några allt för vågade, kontroversiella avsteg från det salongsfäiga (återvinningsträdgården är rätt avslagen på det där politiskt korrekta sättet, om ni frågar mig). En sensorisk trädgård för människor med funktionshinder faller iallafall definitivt inom ramen för vad som kan kallas sympatiskt nytänkande. Här kan man känna på vatten, stenar och blommor (som t ex Aklejor), om man inte kan se dem, det mesta på ergonomisk höjd i uppbyggda rabatter. Gångarna emellan är förstås tillräckligt breda för en rullstol, eller två.

Också astmatikern får sin egen trädgård, befriad från gräs, förstås, ogräs, förhoppningsvis. Kanske med en lite väl hård kontur, tyckte jag, med små miniatyrbuskar i något av ett grushav. Men kanske plantorna behöver några år att växa till sig. Sensiblare i samma komposition är inslagen av Clematis ’Broughton Bride’ och de pyttesmå Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.

Andra varianter på både moderna och klassiska trädgårdar finns längs den centrala ”avenyn”. Det är som att skyltfönstershoppa, fast på jakt efter trädgårdsuttryck. Man slinker in i den ena grinden efter den andra, och möter allt från trendigt grafiskt i strama presentationer (med t ex Persicaria bistorta och Phormium tenax) till en kollektiv överdos av masspenséer.

När jag skriver, inser jag att det måste låta som ett på gränsen till hysteriskt mischmasch, men märkligt nog är intrycket, trots spretigheten, alldeles utsökt harmoniskt. Det slår mig att det är färgskalan, inte formen, som är sammanhållen. Genom alla trädgårdsrum i Capel Manor – åtminstone denna majdag – drog ett skimmer av pasteller; toner av blått och lila (som i Allium hollandicum) i samspel med vitt.

Som om allt detta inte vore nog, bjuder Capel Manor dessutom på en djungelgympa-trädgård och ett bidrag från vinnaren av Chelsea Flower Show. Jag missade de två sistnämnda. Men det finns anledning att återkomma.

(För den första trädgården i denna miniserie, Scotney Castle, scrolla ner, eller klicka här)

The second garden in my miniature series, ”Three Days, Three Gardens, Three Moods”, is Capel Manor, 30 acres in a corner of London. Once a private estate, it’s now open to the public and gardeners-to-be, being a college for horticultural and garden design studies, set in vast grounds. Thus, the garden has an exciting – and naturally educational – layout. Instead of a predominant style, it displays separate compartments, each with its own design, exquisitely executed.

A glimpse of history is sensed in a walled kitchen garden from the 17th C, a romantic 18th C glade with sweeping lawns, broad perennial beds and smiling statues, along with an Italianised maze. Next door is the Victorian garden, complete with firmly kept symmetry, box parterres and narrow paths for young ladies' walks in the ”open air”.

An attractive take on the latter design, is a modern but respectful interpretation; 'The Foliage Garden', with interesting leaf shapes and patterns, like Pulmonaria and Rodgersia pinnata.

But Capel Manor is also contemporary, and contains experimental garden concepts. Don’t expect anything too radical though (the recycled garden is pretty flat, in that PC way, if you ask me). 'The Sensory Garden', for disabled people, however, can definitely be called a sympathetic new idea. Here, you can touch water, boulders and flowers (like Aquilegia), if you can't see them. And the path between beds are wide enough for a wheel-chair, or two.

Also the asthmatic get their own garden, free from grass, of course, from weeds, hopefully. Perhaps a little too hard landscaped, I thought, with miniature shrubs in something next to a sea of gravel. But the plants may just need a few seasons to grow. More sensitive features in the same composition where Clematis ’Broughton Bride’ and Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.

Other variations on both modern and classic gardens are supplied along the central ”avenue”. It’s like window shopping, but for garden expressions. You pop into one gate after another, finding yourself in everything between trendy graphical compositions (with for instance Persicaria bistorta and Phormium tenax) and a collective overdose of mass pansies.

While writing, I wonder if this sounds like a next to hysterical mishmash. But surprisingly, the impression of the gardens is, albeit the sprawling content, beautifully harmonic. I realise it’s the colour, as opposed to the layout and design, that glues everything together. Through all the garden ”rooms” – at least this day in May – there was a hue of pastels; shades of pale blues and purples (like Allium hollandicum), interplaying with whites.

Chelsea Flower Power Show (1)

2009-05-17T14:09:00.005+01:00

(English Summary at the end of post)

Inga växter kom till skada vid tillkomsten av detta blogginlägg. Bilden föreställer ett irisblad som böjt sig av egen vilja och när det själv hade lust.

Nu börjar det. Den nittonde, tisdag, öppnas dörrarna för allmänheten (åtminstone den allmänhet som betalat cirka 600 kronor för medlemskap i den Kungliga Hortikulturella Societeten, förlåt Föreningen, och sedan ytterligare en femhundring för själva biljetten). På onsdag till lördag kan man till reducerat pris trängas med kleti och pleti.

Antagligen är jag bara avundsjuk.

Jag är oerhört dubbel inför Chelsea Flower Show. En del av mig vill rusa dit på studs och insupa plantor, blommor, idéer, design, trädgårdsprofessionalism. En annan del avskyr tanken på folkmassan. Trädgård, tycker jag, ska frammana njutning, harmoni, skönhetsupplevelse, en rofylld hägring för själen, inte illusionen av en klaustrofobisk morgon i rusningstrafiken på Stockholms tunnelbana.

Framförallt vill jag se trädgårdar! Ta in dem som helheter, känna in formgivartanken, teman, kompositioner, färger – inte få dem serverade som ofrivilliga fragment i mellanrummen mellan nackar och ryggar, shoppingkassar och (ok erkännes, andras) kamerautrustningar – allt ackompanjerat av en högljudd kommers.

En tredje del (ni hör hur kluven jag är), har ytterst blandade känslor inför det här med att smacka upp en trädgård på några dagar, för att ”visa upp” den ytterligare några få. Jodå, jag vet att de så kallade ”show”-trädgårdarna minsann inte tar en eftermiddag att komponera och förbereda, de sysselsätter designerna under två år innan premiär. Ändå är det i jorden, på plats, som en trädgård får sin själ, långsamt framvuxen under flera säsonger, i väder, i vind. Ompysslad, älskad.

Inför Chelsea hålls plantors naturliga blomning tillbaka för att spricka ut flera månader senare, lagom till pressvisningen (ibland trilskas de ändå – jag såg just en bild på en utställare som med hjälp av två hårfönar från varsitt håll försökte stressa sina allt för sena liljeknoppar att slå ut). Eller ta alla märkliga manipulationer med trädgårdsrekvisita, som tidigare guldvinnaren Tom Stuart-Smith, tillika en av årets domare, berättar om i söndagens Guardian. Hans show-trädgård innehöll stålväggar som artificiellt hade gjorts rostiga (!). När några ungdomar, en vecka innan show, oförhappandes hade hittat dem där de var magasinerade och använt dem som skateboard-ramper – och därmed förstört en ”underbar, pulvrig patina av rost” , fick man ”slipa ned allt”, ytbehandla, och ”innerligt hoppas att det skulle rosta igen, i tid”. Och han säger det som om det vore alldeles normalt. Eller då rådjur, i samma projekt, åt upp valda delar av en perfekt Avenbokhäck, ”skuren som med laser” , och ifyllnadsplantor snabbt flögs in från Tyskland. Ibland undrar man varför man inte bara kan använda plastblommor och modeller istället, designen skulle man ju se ändå. Det är inte mycket som är naturligt hursomhelst.

Men, ändå, kunde jag klättra över inhängnaden efter stägningsdags, ett par timmar innan solnedgången, skulle jag antagligen strosa runt med ett fånigt flin och bara njuta…

På tisdag: några heta Chelsea Flower Show förhandstips och lite spridda röster om evenemang och design – men innan dess, på måndag, tar jag er till en annan spännande Londonträdgård, som till skillnad från de i Chelsea fått en hel del tid på sig att mogna.

(No plants were harmed during the making of this blog post. The image shows an Iris leaf which has bent because it wanted to bend, and at the time it fancied to do so).

Now it all begins. On the 19th, Tuesday, the doors are opened. I am incredibly ambiguous about Chelsea Flower Show. Part of me would like to rush there and breathe in plants, flowers, ideas, design, garden professionalism. Another part loathes the thought of the dense crowds. Gardens, I believe, should evoke pleasure, harmony, moments of beauty, a restful mirage for the soul, not the illusion of a claustrophobic moment in a tube carriage at rush hour.

Most of all, I want to see gardens! Take them in as complexities, themes, compositions, colours – not have them served as unintentional fragments in the gaps between necks, backs, shopping bags and (others’) camera equipments. A third part (you now know just how split I am), has deeply mixed feelings about all this of knocking up a garden in a couple of days, to ”show” it for another few. Oh yes, I do know it takes more than a coffee break to design a Chelsea show garden, about two years, I hear. Still, it’s in the earth, at the location, that a garden finds its soul, slowly grown through several seasons, in weather, in wind. Pampered, loved.

For Chelsea, the plants’ natural bloom is held several months for the flowers to open in time for the press opening (sometimes they’re obstinate anyway – I just saw a picture of a woman who, with the help of no less than two hairdryers, tried to stress her delayed Lily buds to open). Or, take all the weird manipulations of garden props. Former Gold medal winner, and one of the judges this year, Tom Stuart-Smith, tells the story in today’s Guardian, how his show garden had contained walls of ”pre-rusted”(!) steel, but which were ruined by some youngster, having found them and used them as BMX ramps. ”With one week to go until the opening, we had to sandblast every inch back to the bare metal and pray it would rust again in time”. And he says that as if it’s absolutely normal. Or, when fallow deer, during the same project, munched away sections of a hornbeam hedge, ”neat as a laser”, new sections were flown in from Germany. You’d be forgiven wondering why they don’t use plastic plants and models instead, the design idea should be clear anyway. Not much is natural anyway.

Still, if I could jump the fence after closing hour, and meander during that magic time just before sunset, all on my own, I’d probably would just totally enjoy myself, and with a silly grin on my face, too.

Blooming Friday – Azalea + kuriosa / Azalea

2009-05-15T11:40:00.004+01:00

This is the Azalea of our own garden. A modest miniature, compared to the ones in Scotney Castle Garden (see previous post), but I like it.

Vår trädgårds Azalea. En blygsam miniatyr, jämfört med giganterna i trädgården i Scotney Castle, men jag gillar den.

Lite azaleakuriosa bjuder jag också på så här på fredagen:

• Namnet ”Azalea” kommer från grekiska och betyder "torr". Vilket är lite motsägande, när Azalea i Nordamerika också kallas Träskkaprifol.

• Azalean finns i över 10.000 (!) olika sorter (då är jag förlåten för att ha gått bet på att försöka lista ut vilka jag fotograferat…).

• Ghent-hybriderna (som man kan se i nämnda Scotney Castle Gardens, och som är urmödrarna till de flesta europeiska azaleor forever after) korsades på 1820-talet fram av en belgisk bagare (varför inte, så där mellan jäsningarna), och som, sägs det, ”möjligen använde hettan från sina ugnar” för att manipulera med blomningstiderna!

• I Korea görs en traditionell, alkoholhaltig dryck av Azaleablommor, kallad Tugyonju – bokstavligt tolkat ”Azaleavin”. Men, vill man inte bli alldeles borttappad, verkar det klokast att avstå från inmundigande av azaleor, giftiga som de är.

• I kinesisk kultur är Azalean omtalad som ”tänka på hemtrakterna-buske” (xiangsi shu). Vilket genast får mig att tänka på vilken svensk ”tänka på hemtrakterna-buske” man kan tänka sig? För undertecknad är det definitivt syrén som tankarna vid ett flertal tillfällen irrat sig tillbaka till…

Ordlös Onsdag – skuggor / Wordless Wednesday – Shadow

2009-05-13T00:23:00.002+01:00

Fler ordlösa onsdagar här.

Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck / Three days, three gardens, three moods

2009-05-08T17:50:00.014+01:00

(English summary at the end of the post)

Först ut, en trädgård för romantikern, men inte för det klena hjärtat.

Den enorma trädgården vid Scotney Castle i Kent omgärdar egentligen två slott, ett från 1800-tal och en delvis förfallen 1300-talssdröm – den senare med vallgrav, sagoskimmer och riddarromantik inskrubbad i stenväggarna. Även den mest hårdhudade modernist torde få något vått i ögonvrån.

Trädgården, vida känd för sitt spektakulära vårsceneri – och med rykte att vara en av de mest romantiska trädgårdarna i hela England – anlades tidigt 1800-tal, just när Rhododendron och Azaleor kommit via Belgien från Amerika och blivit högsta trädgårdsmode.

På lite avstånd, till exempel från den strategiskt placerade terrassen, är allt superbt måleri – en kullrig palett av mättade klickar i mörkgrönt och brunröda Acer palmatum ’Bloodgood’, punkterat av färgexplosioner i chockrosa, carmosinrött, eldiga orange och gula. Magnifikt komponerat.

På närmare håll är de maffiga blomhuvudena konstverk var och en för sig.

Men färgprakten i Azaleorna blir emellanåt nästan för intensiv. Det blir en del häftiga överraskningar i trädgårdsgångarnas krökar. Hela träd i självlysande cerise. Och dödsföraktande kombinerade med, till exempel, skriande brandgul.

Det blir lite skönt att finna en stig som leder ned till det gamla stenbrottet, där färgskalan blir mer tempererad;

backar med klockhyacinter i blått, mycket ormbunkar, och marktäckande, vitblommande ”vild vitlök” som den heter här, Wild Garlic, men som jag just lärt mig är Ramslök på svenska.

Väl värt ett besök, också på sommaren då trädgården lär vara draperad i blåregn och rosor, samt hösten, då man utlovar sprakande höstfärger! En dagsutflykt från London. Fiket dock ingen höjdare, medtagen picknick rekommenderas.

The first garden, is something for the romantic, but not faint-hearted. The lush grounds of Scotney Castle in Kent, were designed in the early 19th century, just as Rhododendrons and Azaleas had arrived via Belgium from America, and become the garden flavour of the time. At a distance, from the strategically positioned terrace, for instance, it’s a painting – an undulated palette of dark greens and the maroon of Acer palmatum ’Bloodgood’, all punctured by loud splashes of sharp pinks, carmosines, fiery oranges and yellows. At close range, the Rhododendron flowers are pieces of art in their own right. But, the display of colours of the Azaleas sometimes becomes too intensive. Meandering the paths includes some visual challenges. Whole trees of electric cerise – intrepidly combined with flaming orange. It’s a calming treat to find myself on a path leading down to the old quarry, where the colour temperature drops; skies of Bluebells, carpets of Wild Garlic, and lots of unfurling ferns.

Bärsärk till Clematis / Clematis berserk

2009-05-08T00:19:00.004+01:00

(English summary at the end of the post)
Jag har tidigare nämnt grannens Clematis, som elegant väller över vår gemensamma trädgårdsmur. På den här sidan har vi haft glädjen av att kunna njuta av den bättre hälften, ett lagom, tillbakahållet dinglande av rosa. I år har den fått spatt och bestämt sig för att sträcka ut hela sju av de nio totalmetrarna över till vår trädgård. Det kräver något att haka sina tentakler i. Följaktligen har vi nu en prydnadsapel med rosa blommor, ett körsbärsträd med rosa blommor (vars egna, vita blommat ut), och en hortikulturell sensation – en järnek med rosa blommor. Nu är Clematisen oförskräckt på väg mot ytterligare en grannes taknock. Resten av världen är bara en stängel bortom…

ps. Jag har försökt klura ut vilken typ av Clematis detta är. Jag har kommit fram till den okvalificerade gissningen att det är en Montana ’Rubens’ (vilket glädjer mig, då den därmed i princip delar namn med en ytterst sympatisk trädgårdsbloggare vi känner). Jag tar väldigt gärna emot protester och nya förslag på art om jag är ute och cyklar!

We’ve had the pleasure of enjoying the better half of the neighbour’s Clematis, gushing over our shared brick wall. This year, it has decided to stretch seven (of a total of nine) metres over to us. That requires some climbing support. Thus, we now have a pink-flowered crab apple, a pink-flowered Cherry (whose own white blooms have faded), and most of all, the horticultural sensation, a pink-flowered Holly! When we last looked, the Clematis was on it’s way towards yet another neighbour’s roof top. The rest of the world is merely a stem away…

Blå poesi / Blue Poetry

2009-05-01T16:35:00.006+01:00

(English summary at the end of the post)

Jag är ovanligt fåordig i dag, och ovanligt bildrik. Det finns ju trots allt inte så förtvivlat mycket att tillägga när naturen tar fram penseln och målar i undersköna blåtoner i naturell akvarell. Trevlig helg hälsar jag med Bluebells (Klockhyacinter), som nu slagit ut i trädgården (och i de engelska lövskogarna också – där är de heltäckningsmattor, mina är mer som en generös dörrmatta. Men vilken dörrmatta!).

I'm lost for words today. After all, what is there to add when nature's got the paint brush going in the most surreal blues. A lovely weekend to you, with Bluebells in waterproof watercolour.

Ogräsflirt / Sweet weed

2009-04-28T23:55:00.006+01:00

(English summary at the end of the post)

Det här med ogräs är jag lite dubbel inför. Vissa flirtar med mig och jag vacklar vid min skovel. Jag har en rosablommande plåga, bladen är fina och den växer liksom i en generös korgform med kraftigt röda stjälkar. Men bort måste den, den invaderar mig! Fast, tittar jag på miniatyrblommorna (bara knappt en centimeter i diameter) tycker jag de är rätt fina… Ja, vad gör man, på bild håller de sig i alla fall i skinnet.

Så hittade jag ett ensamt stånd med blå små blommor i gräset som M inte hade klippt (gräset, alltså, inte sedan förra året). När jag nämnde att vi började närma oss en English lawn av modell knähög fick han fart på det brittiska samvetet. Ännu ett tjusigt ogräs, tänkte jag (om de blå). Kröp närmare och blev fascinerad över hur det också växte enstaka små rosa systerblommor bland alla blå bröder, och att ögat var omväxlande i gult och vitt – allt på samma stjälk. Då tyckte jag mig känna igen den och undrade… Kunde det vara? Jag frösådde Förgätmigej första året och tvååriga som de är fick jag förstås inga blommor första året. Andra året fick jag inga blad heller, och minnet av blomman bleknade snabbt. Men här är den nu, oförklarligt, pockande på min uppmärksamhet: ”Förgät mig ej!”. Det hade jag ju. Nu fick den snabbt räddas undan den annalkande gräsklipparen…

I am ambigious about weeds. Some flirt with me, and I falter at my shovel. I have a pink pain, the leaves handsome, and stems in bright red. But it has to go, it’s invading the garden! But, if I look closely at the miniature flowers (barely a centimetre across), I find them rather pretty.

There was also a lonely stand of small blue flowers in the grass, which M hadn’t mowed (the grass that is, not since last year). When I mentioned that we were rapidly going towards an English Lawn, knee high version, his British conscience kick-started. Another fancy weed, I thought (about the blue). Closer, I discovered there were pink sisters, and both yellow and white eyes – all on the very same stem. Then I thought I recognised them. Was it possible? I grew some Forget-me-nots from seed the first year, being bi-annual, I didn’t see any flowers the first year The second year saw no leaves either, and I forgot the plant entirely. Now, it shows up, mysteriously, demanding my attention. ”Forget me not!”. I had. I quickly saved it from the approaching lawn mower…

Blooming Friday

2009-04-23T23:18:00.004+01:00

Det är något ljuvligt delikat över Löjtnantshjärtan, eller Dicentra Spectabilis Alba. Ja, de vita mer än de chockrosa, tycker jag. ”Bleeding Heart” heter den också på engelska – och visst har det trillat en tår, vem sa att en officer inte har känslor? Det andra namnet i folkmun på engelska är ”Dutchman’s trousers”. Inget ont om Nederländska benkläder, men jag tappar raskt hela romantiken. Har försökt leta bakgrunden till namnet, men källorna (läs internet) är lite luddiga på den (byx)fronten, men tydligen påminner formen om de bylsiga brallor holländarna en gång lär ha burit. För den sportige kan kanske ytterligare ett namn, ”Venus’s car”, passa bättre. Själv går jag ut med näsduken.

The delicate Dicentra Spectabilis Alba. The white lovlier than the sharp pink, if you ask me. A shed tear – who said an officer hasn’t got feelings? Another common name, 'Dutchman’s Trousers', makes me lose that romantic feeling. The origin seems to be a bit blurred, but apparently, the shape of the flowers resembles the odd ancient Dutch clothes...

Rättning, blå gossar!

2009-04-22T06:00:00.007+01:00

Ståndaktiga engelska ungherrar, smått kaxiga uppstickare (med sinne för att rada upp sig snyggt för fotografen). Dessa ska bli klockhyacinter (tack Anja för korrigeringen!) om några veckor, kanske tillochmed redan nästa. Det är lustigt, det är först i år, när jag på alla fyra försöker föreviga knopparna, som jag upptäcker att vår stora klump av klockhyacinter (som jag sett som en enda enhet när de är utslagna) helt tydligt består av två olika sorter. Jag finner råd på Londons trädgårdsmuseums hemsida. Det verkar som vi har dels den inhemska, engelska klockhyacinten, Hyacinthoides non-scripta (långsmala konppar), dels den numera fullt acklimatiserade (både i trädgårdar, dikesrenar och skogsområden) hybriden Hyacinthoides x massartiana (kortare, rundare knoppar). Vem hade trott det, att knoppar kan säga mer än utslagna blommor?

Entré!

2009-04-20T06:37:00.001+01:00

Allting annat bleknar. Hela våren håller andan. De andra buskarna, perennerna och tillochmed de annars självsäkra träden tar som ett steg tillbaka, suckar, frasar, trängs i kulisserna. Stilla er, nu kommer körsbärsträdet.

Hela scenen är hennes, och solen vet, lägger konturer av renaste silver i volangerna. Vi i publiken nyper oss i armen, andäktigt tysta inför en våraria som fullkomligt rensar våra sinnen. Fanns någonsin vintermörkret?

Solisten är Prunus avium ´Plena´ (tackar allra ödmjukast Slottsträdgårdsmästaren för artbestämningen). Jag gissar att hon är äldst i trädgården, så med ålderns rätt brer hon ut sig under några veckor. Med besked. Så där sex meter åt sidorna, och grenarna så tunga av blomsterklasar att de släpar i marken.

Blooming Friday – Trädgårdspassion

2009-04-16T22:18:00.009+01:00

En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.

Blooming Friday – med äggcess

2009-04-10T14:18:00.008+01:00

Jag älskar ägg. Förutom att jag på fullt allvar menar att en frukost utan ett ägg, intaget löskokt, skedvis, inte riktigt är en ordentlig frukost, samlar jag dessutom på dem. Här är en brokig blandning: längst till vänster ett afrikanskt, ristat stenägg; det stora, flammiga är egenproducerat (nej, inte värpt (!), men väl handgjort) i keramik; det vita, så likt ett klassiskt hönsägg, är faktiskt av gummi – och kan studsas som en boll! Det blommiga är ett asiatiskt, målat lackägg; och det vit- och gråspräckliga är från stranden nere vid Engelska kanalen – en sten skulpterad till ett ägg av det eviga tidvattnet.

Vad har nu denna bild att göra med Blooming Friday? Jo, de gula blombladen kommer från vår Forsythia, som senaste veckan stått som en fyrbåk i trädgården och vrålat "Nu är det vår!". Jag stämmer in, och tillägger "Glad Påsk!" till er alla.

Klipp, klipp 4: Trasslig kalufs!

2009-04-08T12:09:00.002+01:00

Trasslig kalufs, var svaret på söndagens gåta! Buddlejan ska jag komma till. Men låt mig börja i andra änden. Hur det var i Alberts barndom förtäljer inte historien, dessvärre. Kanske grinade han som jag när I försökte dra en kam genom mitt hår, och varje hårtvätt resulterade i ett allt mer intrikat nystan. En dag, så där en gång om året, fick hon nog, och släpade mig till frisörskan. Släpade är ordet – jag kved, jag grät, jag stretade emot, eftersom jag visste vad som väntade. Det hade nog varit gott och väl om inte I också tänkte att man allt får betala samma summa oavsett hur lite eller mycket som klipps, så det var ”lika bra att ta ordentligt, när vi nu är här”…

Varje mars ber jag Buddlejan om ursäkt när jag snaggar den. Lämnar bara två, tre bladpar per per utstickare, ingenting längre. Marken fylls av långa, snöpta, snöpliga grenar. Själva busken ser för bedrövlig ut – stubbad, naken och generad. Men I hade ju förstås rätt. ”Det växer snabbt ut igen!” (Vilket föranleder mig att tillägga: chansa inte på att låta bli att beskära, eller att göra en liten artig toppklippning – buddlejan drar iväg med samma 1-1,5 meter nyskott oavsett om den har blivit beskuren eller inte! Ett obeskuret exemplar riskerar därför att knäcka sig själv och stå som ett trasigt paraply i rabatten).

En av universums mindre gåtor

2009-04-05T09:10:00.001+01:00

Vad är likheten mellan Albert Einstein, Camellia (alltså undertecknad, inte plantan) som 6-åring, och en buddleja?

Jag ska säga direkt, att geniknölar är det inte (det hade varit nåt!), men jag välkomnar er att gnugga era och lämna förslag! Svaret (och era gissningar – jag håller dem inne till dess) kommer på onsdag, efter några dagars kultur i London (utan dator). Väl mött då!

Blooming Friday – Smått Empirisk

2009-04-02T18:19:00.008+01:00

En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).

Klipp, klipp 3: Väx nu, små liven

2009-03-30T12:18:00.005+01:00

Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.

Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.

I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.

Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar. Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…

Blooming Friday – I för tunn vårjacka

2009-03-26T18:42:00.005Z

Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?

Fler Blooming friday hos Katarina.

En vacker dag i mars

2009-03-23T06:00:00.001Z

Solen vrålade i kapp med fåglarna, årets första fjärilar svärmade vid kökstrappen, och vårstirriga humlor löpte amok bland premiärblommorna i plommonträdet. Vad kan man göra av en sådan fantastisk dag om inte gräva om komposten? För att veva tillbaka lite; jag (som aldrig gör något större inköp utan evigheter av planering och research) hade impulshandlat en kompostlåda redan första året här. En i grön plast ville jag inte ha av estetiska skäl, så det fick bli en av träribbor, ni vet en sådan där med rejäla glipor mellan plankorna. Jag hade aldrig komposterat, men visst hade man snappat upp att ventilation är bra för komposten. När den var installerad och fylld till bredden kom jag att läsa en engelsk trädgårdsbok, där författaren sågar just dessa kompostlådor; ”glöm vad annonserna säger, välj maximal isolering istället!”. ”Värme är det viktigaste att tänka på” exklamerade han och menade att det allra bästa var att förse sig med en grop i marken, hälla i trädgårdsavfallet däri, i lager om 15 centimeter, varvade med 2,5 centimeter jord, så täcka över och sedan låta det hela vara i fred.”Vänd aldrig, vattna aldrig” – kort sagt, rör inte komposten, var hans mantra. Sedan skulle det hela vara klart på 4 månader. Sådan information vill man inte ha när man just spenderat en tusenlapp på en trälåda. Jag bestämde mig för att författaren var en polemisk bakåtsträvare med en aversion mot nya lösningar.

Naturligtvis skulle det visa sig att han hade rätt. Det tar evigheter för löv att förmultna i den här trälådan, även om de läggs i vissnade. Fjolårets gräs är fortfarande grönt, om än synnerligen torrt. Ja, allt är torrt. Kör man ner en grep, dammar det, bokstavligen. Förra året kunde jag inte använda någonting från komposten, i stort sett ingenting hade hänt. I år hade i alla fall hälften hunnit tlll ett tillstånd som i alla fall delvis kan betraktas som nedbrutet. Men det tog alltså två år, inte fyra månader. Så, tanken i år var att bli en aningens mer kompostortodox – och tänka på värmen. Nu sa han visserligen ”vattna aldrig, vänd aldrig”, men jag tyckte jag måste göra det för att ställa till rätta vad som galet blivit. Jag har fuktat upp kompostinnehållet lite lagom, och blandat om (ett tjockt lager gräsklipp förblev liksom ett tjockt lager gräsklipp). Framförallt tömde jag hela lådan och nitade fast sopsäcksplast på insidan, och lämnade bara några lufthål – man får inte underskatta kastvindarna från engelska kanalen. Nu ska jag inte röra den mer.

Fungerar inte detta kommer jag att vid den här tiden nästa år ge upp, istället kliva ut i solen, äta glass och dansa med fjärilarna.

Blooming Friday – Neonblå

2009-03-19T19:50:00.006Z

Jag har skrivit om dem förut, hur en singelhyacint blev två. Nu, ytterligare ett år senare är de sex! Med den dubbleringstakten ser jag fram emot minst tolv, rent av arton, nästa vår. Och allt för att jag petade tillbaka en vilsekommen, oidentifierad lök första året. Det kan man kalla återbäring på insatt arbetsinsats. Den blå är så intensiv, nästan flourescerande, att kameran får spatt och inte riktigt klarar av att återge färgen korrekt.

Klipp, klipp 2: En kvistig historia

2009-03-16T17:56:00.005Z

Vis av beskärningserfarenheten av Forsythian, är jag numera utrustad med en högst lönande hänsynslöshet. Varhelst det börjar se lite klent och uttunnat ut i grenverken, drar jag mitt vapen, och vet att jag senare belönas med friska och täta buskar.

Sedan är det den där beskärningen som är ett måste, oavsett. Jag har, förutom två Forsythior, också ett par Buddlejor och lika många Cornus Alba. De drar iväg med 1,5 meter långa nyskott varje år, beskurna eller inte. Lägg där till ett par sura aplar som är desto växtgladare, och en bastant, buxbomsbladig kaprifol som inte vill vara sämre. Jag bestämde mig (av ren utmattning) för att låta några av dem vara ett år, men insåg halvvägs in i säsong att det var ett misstag (de växte så de höll på att knäcka sig själva, tappade form och grenar släpade i marken). Inte nog med det, de klättrande kaprifolerna (två), klematis (två) är sorter som ständigt tycks utmana sina maxlängder på redan imponerande 8-10 meter.

”Besinna er, det här är en liten trädgård!”, vill jag ropa åt dem. En ynka plätt utan svängrum för excessser.

Följaktligen finns där inget val varje år, så här i mars. Fram med grensaxen. Detta lämnar mig med kanske 5-7 kubikmeter härva av grenar och kvistar. Min kompostlåda är 1 kubikmeter stor. En ekvation som inte riktigt går ihop, grentugg eller inte. Det är i det här läget man på djupet förstår tjusningen med en äktsvensk majbrasa… (fast här blir det ingen ska snabbt tilläggas – hus och trädgårdar ligger för tätt så det är allmänt eldningsförbud...och där står jag med mina grenhögar).

Blooming Friday – fortfarande i blom

2009-03-12T18:14:00.000Z

Kanske ett något annorlunda, rent av märkligt bidrag till Blooming Friday. Det här är en sparad blomma från julens amaryllis. Bladen är fortfarande friska och gröna (ska prova att plantera ut dem i april), men blommorna vissnade förstås ner efter helgerna. Ändå hade jag inte hjärta att slänga dem. Också i sitt vissna tillstånd så fulla av färg och energi, men med nya veck och vindlingar, och ett alldeles fantastiskt nätverk av blombladsnerver. Nu förevigad på bild kan jag kanske låta blomställningen gå till sin sista vila...

Ordlös Onsdag – nära

2009-03-10T23:51:00.003Z

Fler ordlösa här.

Klipp, klipp 1: En bakvänd princip

2009-03-09T09:04:00.000Z

Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.

M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.