Sunday 17 January 2010

Två skepnader / Two appearances




Förra sommaren visade jag en återhållet gul Iris Foetidissima. Här också den blekblå. "Bären" däremot, är denna iris vinterskepnad – klarröda, rena julfröjden, redan från oktober och långt in på nya året. Ja, nästan ända tills de nya blommornas spjut skjuter upp ur bladrosetten, någon gång i maj. Iris foetidissima är en av få irisar som är vintergröna här i England (även om de sett lite chockade ut under den senaste tidens snötäcke). Bilden på bären togs för kanske fem dagar sedan. Men nu har det tinat här på sydkusten, för fyra dagar sedan låg snön fortfarande, i dag är det kanske 12 grader varmt. Här svänger det snabbt!

The berries is the winter 'face' of Iris Foetidissima – one of few irises which are evergreen here (though a little shocked underneath the recent blanket of snow). The berries are like christmas decorations, from october and well into the new year.

Wednesday 6 January 2010

Vild vinterträdgård / WIld Winter Garden





(English summary at the end)

Jag är formgivare, jag tror på kraften i att ha koll och kontroll på form, komposition och färg. Det är mycket fint som genom historien har skapats på det sättet, trädgårdar till exempel. Men ibland får man också som formgivare ta av sig hatten i vördnad för skönheten i tillfälligheten, precisionen i ett slumpartat ögonblick då allt faller på plats av sig självt, eller bara perfektionen i det som skapats alldeles naturligt (möjligen med assistans av en högre hantverkare). Vintern i Stockholm är oftast ful, huvudstadens gatukontor jobbar hårt på det. Det blir en anskrämlig mix av smutsiga snödrivor, saltfuktade vägar och sandgloppiga trottoarer. Trafik före estetik (antagligen misstror man stockholmaren för att vara kapabel att halkköra), och ett utomhus man helst flyr. Östersunds gatukontor verkade ha åkt på en lång och behövlig semester lagom till jul. Hela Jämtland fick vara snövitt; ängar, skogar, sjöar, gator, vägar och trottoarer. Landskapet låg som en smarrig gräddbakelse. Det klena dagsljuset fick det vita att slå över i trollskt blått i skuggorna. Det var mäkta vackert, tog andan ur oss. Solen, den veka, spred den enda gula nyansen, en avkyld akvarell som saftade sig i diset av flyktiga iskristaller. Granarna bugade sig under snömängderna, koketterade, med all rätt, i sina tunga, vita skruder. Björkarna var sockerpudrade, ner till minsta kvist; trädkronorna briserade i motljuset, stod som kristyr. Tillochmed den morgontidiga skidåkaren, han som nästan pulsat med laggarna i den djupa nysnön, bidrog till konstverket, lade de sista linjerna som för ögat in i bilden. Ni har en konstfull trädgård, jämtar!

I’m a designer, I believe in the power of controlling shape, composition and colour. There are some things throughout history which have been made thanks to that, gardens for instance. But, sometimes, also a designer needs to step back for the beauty of coincidents, the precision of a moment when things just fall into their right places out of mere chance, the perfection of what was created completely naturally. I spent some days last Christmas in this landscape, breathtakingly beautiful. The bleak sun, washing a little yellow into the blueish shades. The spruces, bowing deeply in the heavy snow cladding. The birch trees like sugar dusted. Even the early skier, who had laid the track to lead your eyes into the image. Now, that is an artful garden they have up there!

Saturday 2 January 2010

Vild vinter / Wild winter





(English summary at the end)

Det är sjutton minus, solen masar sig knappt upp över grantopparna, ligger sedan som en mattgul lampa, förmår just lätta de blå slöjorna av morgontidig snörök. Vi är vid Ottsjön strax söder om Åre, här för att göra 26 nya bekantskaper. De är Grönlandshundar eller blandraser. Ett har de gemensamt, de har vintern i venerna. Jag ser in i snölandskapet i hundens öga. Där är isvidderna koncentrerade till en enda, manisk punkt.

Vi förbereder färden. Djurkropparna ångar, musklerna spänns, de fiser av ren upprymdhet! De vill ut, ut, nu, genast. De drar i selena, halsarna sträckta. Iväg, på en gång! En börjar skälla, strax hela packet. De eggar varandra, en kakofoni av galna röster, grimaserande anleten. När vi äntligen far blir de knäpptysta, åtta koncentrerade hundviljor framåt, bara framåt (går släden trögt i ett motlut vänder de huvudena genast mot oss, ger oss en kritisk vargablick).

Vi glider snudd på ljudlöst i Kung Vinters salar, ett lätt frasande av medar mot mjukaste nysnö. En alldeles underbar, fullständigt surrealistisk resa. Genom snötyngd granskog, över platåer med milsvid utsikt över fjärran fjäll. Redan efter en halvtimme har mina tår domnat bort i kylan, men mina sinnen är mer vakna än någonsin.


It’s seventeen minus. The sun has barely managed to rise above the tree tops. It hangs like a bleak lamp, only partly lighting up the blue veils of snow haze. We are at a mountain lake, here to make 26 new aquaintances. They are Huskies, or mongrel. They have one thing in common, the winter is in their veins. I look into the snow landscape in the dog’s eye. There, the icy expanses are concentrated into one single, manic point.

We prepare the trip. The bodies of the animals are steaming, muscles are tightened, they fart in sheer excitement! They want to go out, out, now, immediately. They pull the harnesses, the necks stretched forward. One starts to bark, then the whole pack. They trigger each other, a cacophony of mad voices, pulling wry faces at each other. When finally we’re off, they’re all silent, eight concentrated dogs per sledge.

We glide through the halls of King Winter, a light rustle of runners against the softest of snow. A completely marvellous, surreal journey. Through snow-heavy spruces, over plateaus with views over the distant mountains. Already after half an hour, my toes are numb from the cold, but my senses are more awake than ever.