skip to main |
skip to sidebar
Det verkar som om de flesta trädgårdsbloggare visar Hellebore just nu – så jag vill ju inte vara sämre :-). Min är en enkelblommande Hellebore niger 'Potter's Wheel'. Den har de för julrosorna typiska hängande, smått slutna blomhuvudena (ungefär som om den var för blyg att titta upp). Fast emellanåt sträcker en och annan på nacken, breder ut alla blombladen och liksom vänder ansiktet mot solen.
Så klippte jag av bladen i princip nere vid jorden. Kändes läskigt hårdhandskat, men eftersom tipset kom från Birgitta med Glädjekällan lutar jag mig lugnt tillbaka i trygg förvissning om att jag kommer att bli belönad med fräscha blad framöver (och att sniglarna tappat smaken för dem…man kan väl drömma)!
Nej, jag kunde inte hålla mig ifrån Kew Gardens, kunde inte vänta till ända långt in på våren. När de lockade med ”Tropical Extravaganza”, så här mitt i väntan på värmens återkomst, rusade jag direkt.
En stor del av denna senvinterkick bestod av orkidéer. Det är något magiskt med dessa blommor – exotiska, undersköna, nästan overkliga i sin plastik. Orientaliska sagoblommor. Jag lär mig att Kew till vardags pysslar om 40.000 orkidéer, varav 40 är utdöda (ja, utanför dessa trädgårdar måste de ha menat), och cirka 1000 på god väg mot samma öde.
För denna utställning hade man beordrat in flera hundra tusen extra plantor och sedan låtit presentförpacka två av växthusen. I det mindre, intima Waterlily House (där vattenväxterna befinner sig på vinterrelax annorstädes) hade man byggt en jättedisplay i ett kors över vattnet – och packat in en myriad av orkidéer, symmetriskt uppradade. Imponerande, visst, men jag har lite svårt för en så rigid formgivning när det gäller blommor. Det är som om de förlorar sin naturlighet, deras starkaste uttryck. Det var skönt att ha kameran med och kunna ”plocka” individuella skönheter, dra dem ur den alltför pretentiösa orkestreringen.
I växthus nummer två, tillägnat Lady Di, hade man tillverkat ett ”paket”, alltså klätt en stålbur med ”papper” och ”presentsnöre” av orkidéer och krönt det hela med en gigantisk rosett i (ryser) – plast! Där fanns också en ”tunnel” av orkidéer, byggd av rosenbågar med nedhängande klasar av orkidéer och oidentifierat ”trassel”. Fungerade bättre och var förstås überromantiskt.
Men, personligen föredrog jag de ”enkla” greppen – jättebuketter av orkidéer i en färg som placerats upphöjda och blev accentuerade, naturalistiska solitärer mot den tropiska grönska som växthuset normalt huserar.
Här trodde man att orsaken till ens gapande hål i rabatterna berodde på en blandning av naturens gång, en smula egen tafatthet och ett och annat alldeles normalt misslyckande. En tajt budget i kombination med större ytor än man begripit, möjligen. Kanske en känsla av obeslutsamhet, eller om man verkligen ska känna sig själv på pulsen, att man tagit på sig ett aningens för stort projekt och skvättplanterat i något slags trädgårdsromantisk desperation.
Nu visar det sig emellertid, att saken är så enkel som att man är Jungfru. Tack för den.
På Tatyanas blogg, läser jag nämligen att några välmenande ekologisk trädgårdsfantomer i boken Rodale's All-New Encyclopedia of Organic Gardening: The Indispensable Resource for Every Gardener, fastställt en gång för alla vilka stjärntecken som är ”fruktsamma” i trädgården.
Läsningen är smickrande för Kräftor, som excellererar i att "plantera, plantera om, att frambringa knoppar, och att arbeta hårt". Se där den perfekta trädgårdsmästaren. Skorpionen är inte så pjåkig heller; också bra på "planterinng och omplanteringen" (kan de inte bestämma sig dessa trädgårdens svärmorsdrömmar?), och det särskilt när det gäller klängerväxter. En fisk lär föredra "plantor med kraftig rotutveckling" (måntro en kompensation för fenor istället för fötter – ja, jag vet, jag är bara avundsjuk). Kära, oxar, jag är rädd att ni bara anses ”halvt fruktsamma”, men ni kan trösta er med att ni har en positiv påverkan på "rotfrukts- och bladbärande skördar". Stenbockar är inte fullt så halvbra som oxar, men ändå som ett med "rotfrukter och rotknölar" (jag tror att det senare inte är menat som en förolämpning). Vågen är likaså delvis fruktbar, men bör hålla sig till "rotfrukter, klängerväxter, sallat, kål och majs".
Sedan kommer dödsstöten: ”vad gäller de ofruktsamma tecknen, verkar Lejon och Jungfru vara värst”. Där stannar man ett ögonblick i läsningen, tillvaron svajar till (och antagligen vissnar ännu en planta utanför fönstret i samma ögonblick). Kan det bli värre? Det blir det.
Det framgår nämligen att dessa tecken minsann har något att tillföra bland blommor och blad. Vi är riktigt "bra på ogräsrensning och jordbearbetning". Hurra! Ett slags trädgårdens galärslavar, alltså. Andra tecken i denna hortikulturella slum är Vattuman och Tvillingar, där Vattumannen får äran att briljera i skadedjursbekämpning! Allt medan den tillika ofruktsamma Väduren i alla fall anses lämplig att "plantera gul lök och vitlök". Skytten är halvvägs upp ur träsket genom en förmåga att i alla fall "fröplantera höskördar och plantera gul lök" förutom att "förbereda jordar".
FInns det någon trädgårdsdiskrimineringsombudsman vars axel man kan gråta ut mot?
Eller också går jag ut och avreagerar mig – på ett par kvickrötter förstås, vad annars?
Bilden visar en snårvinda, ogräsens okrönta drottning i min trädgård.
I Sverige verkar vi ha inkorporerat en lämplig parkeringsplats i våra trädgårdar från början. Liten eller stor, nog finns där en liten uppfart med plats för favoritfordonet. Jag vet inte om det är för att vi varit mer framsynta än andra nationaliteter. Kanske var det bara fråga om ett direkt byte av traktorplats till modern bilparkering (se funderingar i inlägget Bakom framsidan 1) – utan att förlora buskar, träd och gräs.
I England, med sina minimla framsidesträdgårdar (se inlägget Bakom framsidan 2), skaver det i skarven mellan tradition och nutid. En scooter skulle man kanske kunna klämma in i en traditionellt hållen engelsk trädgård. Men en bil? Att ställa åket på gatan är ett smärtsamt alternativ – där lurar både utsvultna parkeringsvakter och potentiella ligister med okontrollerbara benreflexer (undertecknad har fått tre sidospeglar avsparkade under loppet av sex månader). Följaktligen har en så kallad ”off-road” parkeringsplats blivit en eftertraktad tillflyktsort, och allra helst då på en armlängds avstånd. Det har gått så långt att en plats för bilen direkt utanför huset, i trädgården, blivit ett ”kraftfullt säljargument” som dessutom kan höja värdet på din fastighet med upp till 8% (i en redan uppblåst husmarknad pratar vi här om motsvarande cirka 200000 kronor för en kal markplätt om kanske 2,5 gånger 4 meter.) Också BBCs flaggskepp till fastighets-show trummar upprepade gånger in mantrat ”töm den här framsidan på växter och gör en parkeringsplats!”.
Det blir naknare och naknare längs de tidigare prunkande engelska gatorna.
Det finns engelska trädgårdsdesigners som nu jobbar på att hitta ett alternativ till trädgårdsdöden, och ändå lösa parkeringsbekymret. De skissar på lösningar som låter bilen samsas med växtlighet – inklusive användandet av plantor som tål att köras över emellanåt!
Jag vill inte framstå som någon som har en patentlösning på problemet. Men kan man kanske se det från ett annat håll? Är det möjligt att det finns fordon som bättre än andra kunde komplettera en praktfull rabatt, kunde fullständiga en skir rosenbåge, eller iallafall bidra med ett sommarminne i en vinterträdgård? ;-)
”Do you call it ’tree garden’ in Sweden because you have so many forests in your country?”, frågade min engelske partner halvt förbryllat, halvt roat, när jag i ett pedagogiskt infall översatte ”trädgård” stavelse för stavelse. Det fick mig själv att börja fundera. Förvisso växer det en hel del björkar, ekar, alar, lindar, granar och annat högrest som definitivt kvalificerar som skogsträd i våra trädgårdar, kanske många gånger sparade från en före detta skogbeväxt mark. Det finns trädgårdar som helt enkelt är ”naturtomter”, med lämplig yta röjd för att rymma en husgrund, men skulle det verkligen vara orsaken? Lite efterforskningar gjorde mig en smula klokare.
Kanske jag nu upprepar något ni alla redan känner till, men för mig vidgades vyerna när jag förstod att idén med ”trädgård” kom med invandrande munkar på medeltiden. Ändelsen "-gård" syftade på den inhängnade bit mark man odlade. "Träd-gård" var då, helt logiskt, en "-gård" med frukt-träd. Odlade man krydd-, läkeväxter och blommor, hade man istället en ”örtagård”. Kål, ärtor, bönor och andra köksväxter utgjorde ”kålgården”. Honung var förstås produkten från ”bigården”. För ett komplett klosterskafferi behövdes också en ”humlegård”. Jag antar att det är helt legitimt att skylla Pripps för att vi numera har förlorat den senare (möjligen med assistans av klosterofoben Gustav Vasa).
Det hela sätter iallafall moderna, svenska trädgårdar i ett nytt perspektiv. Jag undrar om inte en hel drös skulle kunna gå under benämningen ”gräsgård”. Det är i alla fall vad jag har här utanför fönstret, med några utspridda försök till ”trädgård” och ett par kvadratmeter ”örtagård”.
Posts
