Tropiska linjer

Förlåt, men ännu en Agave (jag är totalförförd av deras linjespel, och de påminner mig dessutom om sommaren, två oemotståndliga skäl att vara agave-tjatig) – denna gång attenuata, Kew Gardens, London

Ordlös Onsdag

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Inspiration 2: inuti – underskön frodighet

Att kliva in i Palmhuset i Kew, är att omfamnas av fuktig, underskön frodighet. På ett ögonblick en annan hemisfär. M var den som första gången tog mig dit. Han, storstadsgrabben, som ett med Londons jäkt och buller, smidigt tänjande gatans filer på sin motorcykel – som fisk i vatten. Ändå, här, i Palmhuset, smälter han in lika sömlöst. Den barfota öpojke han en gång var, dagar av utforskande och av kontemplation, ute i det vilda. Stigar och tankar sammansmälta. Han skulle ta till sig detta, till och med föredra det i vilt tillstånd, utan den trygga, prydliga inramningen av ett växthus.

Vi besökte en gång ett djungelområde i Malaysia. M ville bygga nattkvarter av palmblad, sova under stjärnorna. Redan från steg ett på denna exotiska mark fann jag mig paralyserat skräckslagen av blodiglarna (till mitt försvar vill jag passa på att säga att man inte kunde stanna till ens för en minut utan att genast bli omringad av dem. De kom bokstavligt talat kutande från alla håll, spinkiga och utsvultna). Redan efter fem minuter på denna ogästvänliga plats visste jag att jag under inga omständigheter ville övernatta där. Resten av eftermiddagen spenderades stapplandes i hettan med aldrig tidigare sedda insekter krypande i halsringningen. Till råga på allt vandrade vi vilse.

Så Palmhuset i Kew är också i allra högsta grad för mig – en ”best of”-upplevelse av skönheten i en djungel, men utan fasa.

(Fler, samlade intryck från Kew Gardens i London, hittar du här.)

Inspiration 2: utanpå – imperialistisk sinnlighet

Jag hade hört om den, läst om den. Det var en av de mer svårmissade institutionerna. Också under alla de åren – decennier faktiskt – då jag avskydde rutinsysslorna i trädgården, verkade trädgården i Kew på något sätt ändå varit del av min kulturella matsmältning. Den är antagligen den största, mest hyllade, mest beundrade trädgården i västvärlden. Ett flaggskepp för trädgårdsvördnad.

Vad som slår en, stående framför det centrala växthuset i Kew, Palmhuset, är storleken på byggnaden, och dess uttrycksfulla former. Den är som BH-kupor i hangarstorlek. Hur återhållna de viktorianska engelsmännen än må ha varit, tyngda av viktorianska hämningar – att designa växthus verkar ha varit sättet att få legitimt utlopp för vällustarna. Denna glasjuvel i Kew är en dröm i frosseri. Glass och järn må vara tunga och hårda fysiska material – här har de transformerats till uttrycksfulla, mjuka kurvor som sväller mot skyarna. Allt förvisso balanserat av buttra, smått groteska stenstoder på vakt utanför. Vi får ju inte glömma att vi är gäster i Imperiet.

Talför Torsdag

Igår var det ordlös onsdag. Jag är ny i gamet, men gissar att man en sådan dag inte ska orera i onödan. Men, i dag kan jag inte hålla mig. Jag måste ju berätta hur kittlande kul det var att hitta onsdagens ordlösa blomma ute i trädgården – nej inte den i Kew (fast nog hade den platsat där utan att skämmas för sig), utan i min egen. Det var en blomma jag väntat mig på senvåren, inte nu. Men där var den alltså – ett sprittande, spretande, chocklila utropstecken mitt i oktobervinden och i en allt tröttare trädgård runt omkring. Flower Power, som Tage Danielsson sade.

Ordlös Onsdag

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Diskreta höstfärger

Som ni kanske redan misstänkt besökte jag Kew Gardens i London i förra veckan. Jag såg till att välja en dag då vädret skulle vara till sin fördel. BBC hävdade bestämt att måndagen skulle bli regnig på sydkusten (där jag bor) men att London kunde räkna med solsken och behaglig temperatur. Följaktligen åkte jag sagda dag från min hemstad, badande i sol och nitton grader varmt, och ju närmare London jag kom, desto molnigare och mörkare blev det. Det ska sägas att solen i korthet tittade fram lite senare. När jag satt på tunnelbanan i London. Både på väg till Kew och tillbaka. Själva trädgården avnjöts däremot i duggregn och klassisk oktoberblåst. Jag hade tänkt plåta vackra höstlöv, men vinden, bristen på dagsljus (och det faktum att jag glömt stativet hemma) gjorde det omöjligt. Ni får tro mig på mitt ord, vi har vackert gula höstlöv här i England också. Under rådande väder fann jag mig föredra det tropiska klimatet i växthusen. Och se, är det inte en aningens höstliga nyanser i konturerna på denna Agave?

Skarp profil

Agave, Kew Gardens, London

Ett rum och trädgård

Här är mitt arbetsrum! Här kliver jag in från världen, nästan ut ur världen, in i glasad harmoni. Andningen blir lugnare. Jag älskar det här rummet; stenplattorna på golvet, de robusta och generösa trämöblerna, en djungel i maffiga krukor, evigheten upp till molnen genom glastaket. Här kan jag placera mina tankar, visioner och projekt på den rejäla granitskivan. Och när kreativiteten slår slint, reser jag mig upp och liksom smeker upp dubbeldörrarna (man får allt ta bort de där automatiska dörrsensorerna, de påminner mig smärtsamt mycket om mitt snabbköp), ut mot en minst sagt elegant trädgård (jag passar på att säga att jag gärna gör åtminstone lite av trädgårdsarbetet själv, hörrni). Sommarens turistströmmar kanske man kan lägga om så att de istället för att trycka näsan mot mitt uterum, kan bli begeistrade av bladverk och existensiell fulländning annorstädes. Det är ju bara en kort promenad till palmhuset, till exempel.

Det är bara en sak som skaver i paradiset. Det är långt till toa, min tekokare och säng (jag fnular på så sent på nätterna emmellanåt att jag till slut inte kan urskilja datorskärmen. Och då vill jag inte ha en längre resa till madrassen än att jag kan ta mig dit halvsovande).

Ja, då återstår bara att övertyga ledningen för Kew Gardens i London, att detta, deras ultimata trädgårdstempel skulle göra sig allra bäst nere på sydkusten, i vänstra hörnet av min trädgård. Jag ska inte glömma att vattna plantorna. Lovar.

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt

Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.

Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.

Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)

Höstglimt 2: När allt annat ger upp...

...tycker denna madam att det är bästa tiden på året. Hydrangea paniculata 'Grandiflora'

Höstglimt 1: Skuggspel i oktober

Fångad i den trånga trappan i bortre änden av trädgården, ger en lågt stående oktobersol ett hösttrött körsbärsblad en dramatisk skugga...eller är det ett ufo?

Trädgårdstrender 1 – Proffs ...och vi andra

Carol Klein, en av BBCs trädgårdsprofiler, funderade nyligen på hur trädgårdstrender uppstår och konstaterade snabbt att ”som med det mesta i våra liv, är det kommersiella aktörer som dikterar vad vi kommer att plantera”, men ställde också följdfrågan hur de stora plantskolorna då bestämmer sig för vad de vill sälja till oss. Klein undrar om till och med väderförhållanden, som extrem blöta eller torka – den ena fördelaktigare för helt olika typer av växter än den andra – kan ha ett finger med i spelet också för en så stor och professionellt kontrollerad trädgårdsföreteelse som Chelsea Flower Show.

Det senare är en intressant tanke. I mode-, möbel-, och grafiska designbrancherna behöver man inte huka sig under vädrets makter. Men växter – även de plantor predestinerade för en elitträdgårdsdesign i Chelsea, framdrivna med precist doserat dropp i säsongssimulerande växthus – är organiska, levande designelement. Känsliga och oberäkneliga.

Klein fortsätter, ”Ofta faller spotlighten på en särskild planta för att den personifierar en trend som redan manifesterat sig själv i det allmänna trädgårdsmedvetandet.” Men hur hamnar den där? Själv tänker jag på den bransch jag kommer ifrån, den grafiska designen. Plötsligt är kaxiga neonfärger accenten för året, följande säsong är sobert svart-vit. Och var ifrån kom den snirkliga, mellanösterninspirerade rankan, som de senaste två åren sett en inflation i, på allt mellan böcker och mobiltelefonannonser?

Design på professionell nivå handlar mycket om att inte bara producera något funktionellt smart och visuellt läckert, utan att detta också sticker ut från mängden av funktionellt smarta och visuellt läckra konkurrenter. Då är det inte så märkligt att man som professionell trädgårdsdesigner letar efter kontraster till vad som just varit, en ny, djärv kombination, ett nytt material, blad istället för blommor, blommor istället för blad. Skulpturer istället för växter, vertikaler där det tidigare var horisontaler. Eller ett historiskt lån som kan ges en uppdaterad vändning. Man kan få se de mest fantastiska – och de mest märkliga – trädgårdskompositionerna i just Chelsea. Många bortglömda redan året därpå. Men några är alltid briljanta, subtilt innovativa. Det är trädgårdsdesign som ger omisskänliga ekon, letar sig ut från utställningsområdet, sprids via tv, trädgårdsmagasin och lokala plantskolor och hamnar, om så i förvrängd form och bara delvis, till slut i en villaträdgård nära dig.

För hemmaträdgårdens design kan man unna sig en mer tillbakalutad hållning, strunta i tävlingsmomentet. Och dessutom inse att i en vanlig villaträdgård – utan sofistikerade temperatur- och ljusanläggningar, proffsfingrar och specialgödningar – tar det några år innan plantor och träd växer sig stora nog att uppfylla visionen.

Till min egen trädgård har jag samlat en önskelista av egna favoriter, uppsnappade bitar inspiration, som en trädgårds-iPod med min personliga samling – oavsett trender, från olika årtionden och genreöverskridande. Där finns ett inslag av italiensk klassicism, lite svensk bondromantik, en anings engelskt 30-tal, avrundat med planteringsdesign à la 2008.

Följdfrågan är förstås: hur får jag ihop det?